Sista delen

Nu var det riktigt illa. Faktiskt värre än förra gången jag kraschade. Jag var nästan zombielik och bara hade spelandet i huvudet. Hemma höll jag god min och försökte hela tiden sluta spela. Det blev varje dag att jag tänkte idag är det sista gången. Imorgon ska jag sluta. Hösten gick fort och det började gå mot jul. En mardrömhögtid när man är inne i spelmissbruket. Normalt, nu när jag är spelfri, så älskar jag julen, men inte då. Då visste jag att troligtvis går det åt helvete. Några dagar innan jul bestämde jag mig att detta inte håller längre. Åter en gång hade jag lånat massor av pengar. Bland annat från min pappa, en av de människor som jag tycker så mycket om hade jag lurat på pengar. Min fru, mina barn, min svärmor, bror, svägerska alla hade jag svikit. Inte lånat pengar av alla, men alla hade jag svikit. Dagarna innan jul lånade jag ihop pengar för att kunna köpa julklappar till barnen. Jag lånade också pengar för att kunna spela en sista gång. Ett gigantiskt system till travet på annandagen. Det sprack och i mellandagarna tog jag tåget in till Malmö och gick runt i timmar. Jag samlade mig och åkte hem och berättade det de redan räknat ut. Det kändes som om jag åkte 100 kilometer rakt ner i underjorden. Jag mådde så dåligt att jag nästan inte kunde andas. Allt det förtroende jag byggt upp under 4 års spelfrihet var bortblåst.

Nu har det snart gått fyra år igen och jag vet att jag vill aldrig tillbaka igen. ALDRIG

Må Väl

Niklas

Del 28

Sommaren och hösten 2004

Efter vinsten på Åby var jag helt övertygad om att jag skulle kunna spela normalt. Det gick ett tag innan det brakade åt fel håll. För att utrycka det exakt så gick det 14 dagar. Efter dessa två veckor var pengarna slut och precis som jag beskriver i förra kapitlet började jag åter låna och ljuga. Mycket snabbt mådde jag allt sämre. Började missköta mina studier. Började spela på allt. Nu var det inte bara hästar utan allt, och menar jag ALLT. Jag tror jag spelade på alla former utom Internetpoker och inte heller på Casinot. Tiden gick fort och pengaflödet ännu fortare. Jag hade i princip ingen koll på något överhuvudtaget. Att jag klarade att stå upp var ett mirakel. Jag ville så gärna stoppa, men jag orkade inte. Det var enklare att fly vidare, vidare in i den mörka tunnel som spelet blivit för mig. Spelet som förr var så roligt var nu ett totalt helvete. Jag såg troligtvis ut som en zombie när jag stod hos ombudet och lämnade fram mina lånade pengar.

Jag fick en chans till att stoppa karusellen, men den sumpade jag. Jag sumpade den på grund av min oerhörda feghet. Man är oerhört feg som spelmissbrukare. En dag i oktober när jag mådde som allra sämst flydde jag till en Vegas maskin. Stoppade i ett par hundra och kunde vara i fred, bara jag och maskinen i några minuter. För tillfället mådde jag bra, trots att jag visste att jag skulle må fruktansvärt dåligt när pengarna tagit slut och hjulen stannat. Vid detta tillfälle passerade min fru och min son restaurangen där jag stod och spelade, de gick in och hämtade mig. Skamsen gick jag hem tillsammans med min fru och min son. På frågan från min fru om jag börjat spela igen så hade jag chansen att lägga korten på bordet och berätta hur illa det var. Jag var för feg och gick istället den enkla vägen och ljög. Jag påstod att det var endast andra gången och jag lovade att det aldrig skulle ske igen. Detta är ett av mina absolut största misstag i hela mitt liv.

Jag lät bli att spela i några dagar, för att sedan spela igen. Spela mig in i den totala katastrofen som briserade julen 2004. Det berättar jag om i sista delen som kommer söndagen den 17:e.

Må Väl

Niklas

Nytt avsnitt

Efter uppmuntran från många kloka människor kommer ett nytt avsnitt nu på söndag
Må Väl
Niklas

Paus

En liten paus, jag kommer att göra en liten paus i mitt bloggande. Inspiration och tiden tryter. Jag lovar att komma tillbaka. Nu i helgen kommer mitt nya avsnitt i mina memoarer (tror jag).

Må Väl och en riktigt trevlig Valborg
Niklas

Del 27

Som jag skrev förra veckan så gick det mycket fort att komma in i ett fruktansvärt beteende. Min idé om att kunna spela lite då och då visade sig bara vara en dröm. En dröm som jag nu har insett att det får stanna vid en dröm, för det kan aldrig bli verklighet. Jag klarar inte att spela lite då och då. Det tog verklig fart när jag plötsligt fick tillgång till oväntade kontanter. Jag gjorde ett extrajobb och fick kontant betalt. Det var onsdag och trav på Solvalla. Jag cyklade hem ställde cykeln hemma och gick sedan till ett café och satte mig med travprogrammet och började fundera. Mobilen ringde, det var min fru som undrade var jag var. Jag sa att jag var hemma hos en studiekamrat och pluggade. Första lögnen sedan jag börjat spela igen, åter en lögn för att skydda mitt spelande. På torsdagsmorgon insåg jag att spelet inte gått så bra och mina pengar nästan var slut. På eftermiddagen så gick jag hem till min far och förklarade att jag behövde låna lite till en gammal skuld. Det var flera år efter jag kraschat så min snälle far lånade några tusen. Han hade inte en tanke på att jag börjat spela igen. Åter användandet av lögn för att jag skyddade mitt spelande. Jag använde en del av pengarna jag lånade till det jag skulle ha använt det jag fått betalt dagen innan, nämligen att betala en gammal skuld, det som blev över omsattes till två vinnarbongar på Åby. Tyvärr gick de in och gav dessutom bra. Jag säger tyvärr för nu fick jag nytt bränsle. Mentalt bränsle i form av att jag kan och ekonomiskt bränsle i form av vinstpengar. Mina tankar var redan på lördagens V75: a.. Nästa vecka berättar jag om den spikraka resan ner till botten.

Må Väl

Niklas

Del 26

Dagens avsnitt var jobbigt att skriva. Skälet till det är två. Det ena att jag fortfarande mår dåligt när jag tänker tillbaka på mitt återfall. En höst då jag mådde fruktansvärt dåligt. Det andra skälet är att jag svek de jag älskar mest. Det känns fortfarande hemskt när jag tänker på det, och det ska det göra. Så det inte händer igen.

Jag minns tiden från anstalten ganska dåligt, jag minns även tiden direkt efter ganska dåligt. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det var en förträngningsmekanism. Om man inte minns har det aldrig hänt. Jag hade efter de åtta månadernas frihetsberövande hade jag inget att se tillbaka till, eller rättare sagt inget jag ville se tillbaka till. Jag hade som tur var min familj och de flesta av mina vänner kvar, men minnesluckan som sträckte sig från när jag gick ut ur min brors bil och in på anstalten tills när jag checkade ut från kriminalvårdsanstalten är ibland jobbig att bära. Faktiskt lite kusligt.

Det har nu några år efter börjat dyka upp en del minnen, men mycket är höljt i dunkel. På ett sätt är det kanske skönt att slippa minnas.

Jag bestämde mig för att börja plugga. Börja om på något helt nytt och bli något. Jag började med att läsa in gymansiet på Komvux. Det var faktiskt en liten kick att börja plugga som vuxen. Bestämde mig för att försöka bli någon form av utbildare.

Jag kämpade nästan dagligen för att inte börja spela igen. Jag ville börja spela igen, men jag kämpade emot. Efter de två första åren efter min krasch började jag läsa travstartlistor igen. Jag skulle inte spela och jag inbillade mig att trav var bara en sport som jag var intresserad av. Jag skulle inte spela, men kände innerst inne att det ändå kom närmare.

Våren 2004 fyllde jag 40 år. Stoj och glam och jag kände att jag började bli lite gammal. Vi hade en jättetrevlig fest och jag mådde under denna tid väldigt bra. Spelfri i nästan 4 år och jag började känna mig säker på mig själv. Men tanken dök oftare och oftare upp.

Tanken att jag skulle kunna spela litegrand, inte mycket bara lite. Jag gled sakta men säkert in i mitt absolut största svek. Mot mig själv, och värst av allt mot de jag älskar mest. Min familj och mina vänner som trodde jag var spelfri svek jag. Min egen underbart snälla pappa som jag lurade av pengar för att kunna spela.

Jag minns inte riktigt vilken dag, men någon dag på sensommaren 2004 lämnade jag in en dagens dubbel. Självklart vann jag och jag blev alldeles upprymd av min egen förträfflighet. Jag kunde fortfarande och jag bestämde mig för att bara spela lite då och då. Inte varje dag utan bara lite då och då. Det dröjde två veckor tills jag var tillbaka i det hemska beteendet som jag haft tidigare. Mycket snabbt drogs jag in i ett ännu värre spelberoende. Då började jag låna pengar och ljuga igen. Detta berättar jag mer om nästa vecka.

Må Väl

Niklas

Del 25

Efter åtta månaders förvaring så blev jag släppt ut i friheten. Det var självklart skönt att få komma ut och träffa sin familj under normala förhållande. Det som var jobbigt att nu var jag ute i verkligheten. Alla skuldbrev och annat som var direkt relaterat till mitt spelande gjorde mig smärtsamt påmind om hur vilken idiot jag varit. Jag funderade hur jag skulle lösa problemen som jag på något vis förträngt på anstalten. Tankar som började dyka upp var att försöka vinna tillbaka pengarna. Jag blev rädd och trängde bort mina tankar på att spela, men innerst inne så fanns tankarna kvar. Jag höll mig helt spelfri och det var för att jag kände mig tvungen. Det har jag fattat nu i efterhand. Jag ville inte, jag kände mig tvungen. Under de fyra år jag krampaktigt höll mig spelfri var egentligen en resa tillbaka till spelandet. Sakta men säkert började jag närma mig spelandet. Det blev ett kort avsnitt idag, men nästa vecka blir det desto längre.

Må väl

Niklas

Del 24

Dagens avsnitt handlar om kriminalvårdens ”vård” och tillslaget mot den belgiska chokladbiten.

Tiden på anstalt var jobbig. Den var inte jobbig för att jag satt inlåst på natten utan för att min fru och mina två barn fick ta det reella straffet. Det var min fru som fick ta smällen. När jag lullade runt utan något som helst krav på mig, förutom att jag skulle plantera blommor och vara på min avdelning efter ett visst klockslag på kvällen. Däremot fick min fru nu försöka dra runt hushållet på en lön och förklara för alla som undrade var jag var.

Det jag funderat mycket över är varför inte samhället tar chansen att få människor på rätt spår när man har dem att tillgå, som mitt fall, dygnet runt i 8 månader. Jag hade på grund av ett svårt spelberoende spelat omkull ett helt företag och orsakat massor av problem för mig själv och alla runt om kring mig. Vad är då statens idé hur detta ska förhindras? Vård?, terapi? Nej. Jag blev satt att plantera tulpanlökar! Men jag ska inte bara skälla på kriminalvården, de gjorde faktiskt ett imponerande tillslag mot ett djävulskt försök att smuggla in 20 gram belgisk choklad på anstalten. Som jag beskrev i förra avsnittet så fanns det outsinliga möjligheter att få tag i alkohol eller att spela illegalt inne på anstalten. Det gjordes ingen ansträngning att försöka stoppa detta. Så länge vi höll oss tysta och lugna så var det bra. När vi fick besök så fick besökarna visa sina väskor för att hindra att det kom in vapen och narkotika. Vid ett tillfälle så fick kontrollapparaten nys om det fruktansvärda. En liten flicka försökte ta in en liten belgisk chokladbit till sin morfar. Morfar avtjänade ett längre straff för ekonomisk brottslighet, och flickan ville trösta honom med en bit choklad. Detta stoppades i kontrollen. Den tioåriga flickan och hennes mamma blev utskällda av vakten. Detta borde de begripa, den kunde ju vara full av knark! Chokladbiten beslagtogs och låstes in i ett skåp. Kriminalvården hade visat sin styrka, morfar fick aldrig sin chokladbit och flickan grät hela besöket.

Nästa vecka ska jag börja berätta om min hitintills längsta spelfria period, och hur jag drogs in i spel igen, ingen speciellt rolig historia, men tyvärr sann.

Må Väl

Niklas

Del 23

Dagen var kommen. Min underbara fru och våra lika underbara barn som fått stå ut med en spelare i många år skulle nu få ännu ett straff. Pappa skulle avtjäna åtta månader på anstalt, åtta månader med en inkomst mindre till familjen. Min fru som ofta fått stå ut med att pengarna gått till spel skulle som straff nu dra runt hushållet på en lön.

Jag beklagar inte mig över att jag fick ett straff, det hade jag förtjänat. Det jag tycker är trist är att om jag istället fått hjälp att ta mig ur mitt spelberoende så hade det inte bara hjälpt mig utan även de kring mig. Nu blev det istället så att jag lallade runt på öppen anstalt medan min fru fick ett mindre helvete. I vår så kallade välfärdsstat finns nästintill ingen hjälp för de som drabbas som anhöriga. Ingen i kriminalvården överhuvudtaget undrade hur min fru hade det. När jag kom till anstalten fick jag en mindre chock. Var detta svensk kriminalvård. Det förekom massor av illegalt spel, pokerspel, privata bookmakers och därtill hörande låneverksamhet. Ville man få tag i alkohol var det inga problem. Som tur är höll jag mig i skinnet och lät bli och spela. Annars hade risken varit överhängande att jag lämnat anstalten med skulder till lånehajar, och det är inte roligt. Framförallt så är det inte speciellt hälsosamt. Jag kommer att nästa vecka berätta mer om tiden på anstalt.

För er som hört av er att ni är oroliga över att jag inte skriver så mycket vill jag säga: TACK för att ni bekymrar er, och jag mår bra. Mycket bra!

Må Väl

Niklas

Jag lovar

Har varit lite förslappad, men jag lovar! På söndag kommer nästa avsnitt.

Förlåt (ibland får man vara lite lat)
Må Väl
Niklas

Del 22

Efter två och en halv månad hörde polisen av sig. Han ringde i mellandagarna och frågade hur det var med mig. Det var i och för sig sympatiskt, men jag kände att jag ville ha detta ur världen. Han förklarade för mig att de var hårt belastade och att vi skulle träffas i januari för att tillsammans reda ut vad som hänt. Så blev det, och jag deltog nog i årtusendets lättaste polisutredning. Polisen hade fått fram listor från banken om gjorda uttag och jag hade 100 % koll på vilka uttag jag gjort, vilka som var ärliga, lite oärliga och de helt oärliga. I kategorin lite oärliga hörde de saker som vi tre egentligen var skyldiga till allihop. Saker som hade köpts ut för privat bruk men bokförts som arbetsmaterial och liknande. Jag och polisen blev överens att vi skulle koncentrera oss på de helt oärliga och de ärliga och inte bry oss om det andra. Risken var annars att Bill och Bull dragits med, och det ville jag inte. Vi träffades ett par gånger till och sedan skickade han utredningen till åklagare. Sedan dröjde det nästan 8 månader innan jag blev kallad till rättegång. Innan rättegången fick jag tilldelat en advokat som var tämligen usel. Han skrev till rätten att jag borde dömas till vård. Sedan hände ingenting. En vecka innan rättegången så kontaktade en människa från kriminalvården mig för att utreda möjligheterna till vård. Vi åkte upp på ett fullständigt meningslöst besök på Kolmårdens behandlingshem. Jag gick på rättegången och där fick jag reda på att det inte fanns möjlighet att få vård eftersom Kolmården trodde att jag inte var behandlingsbar. Varför vet jag inte.

Det fanns inte möjlighet att få vård någon annanstans. Tror fan det! Kriminalvården hade haft över ett år på sig, men utredde det några dagar innan rättegång. Jag blev dömd till ett års fängelse. Jag ska villigt erkänna att jag självklart skulle ha någon form av straff, men vore det inte bättre att ge behandling för mina problem istället för att sätta mig på förvaringsplats utan tillstymmelse till vård. Att det heter Kriminalvård är direkt hånfullt.

Tiden på anstalt återkommer jag till nästa söndag.

Må Väl

Niklas

Del 21

På vägen hem från firman så infann sig en konstig känsla. Jag började allt mer inse att det jag gjort innebar ett fängelsestraff. Samtidigt var jag lättad att jag stoppat karusellen. Den karusell som hade fått mig att må allt sämre och sämre. Från att tyckt spel på hästar var något roligt, ja till och med oerhört roligt, till ett tvångsspelande där jag bara spelade från att fly. Fly från det jag ville lämna. Nu hade jag lämnat allt, men det hade kostat allt för mycket, i förtroende, i pengar och förlorade vänner. Jag började så smått förbereda mig hur jag skulle kunna berätta detta för de jag måste berätta det för. Jag bestämde mig för att min familj inte skulle höra det från någon annan, så de ringde jag först. Min pappa och min bror blev oerhört chockade, men jag kände ändå att de inte blev jätteförvånade.

Jag kände ingen som helst lust att spela. Det var en konstig hatkänsla mot spel, och jag kunde knappt se en ATG skylt. Egentligen kände jag inget hat mot ATG utan snarare ett hat mot hur jag betett mig. Att hata sig själv är både jobbigt och märkligt. Framför allt så är det inte speciellt konstruktivt. Det äter upp ens själ. Jag kände att jag måste ha hjälp från någon. Jag tog kontakt med socialtjänsten men det var fullständigt meningslöst. Det enda jag fick reda på var att jag minsann själv spelat bort alla pengarna och någon hjälp kunde jag inte få för spelberoende fanns inte med i socialtjänstlagen. En liten tant på socialen trodde nog att det skulle lösa sig. Det kändes tungt. Efter ett par veckor av håglöshet tog jag, med hjälp av mina närmsta, mig i kragen och skaffade jobb. Började jobba och det kändes lite bättre att komma igång med ett någorlunda normalt liv. Det tog två och en halv månad innan polisen hörde av sig för en utredning. Det kom att dröja ännu längre till rättegång. Jag kände att jag ville ha någon form av vård och hoppades att bli dömd till det. Det blev jag inte, och cirkusen kring det återkommer jag till om en vecka.

Må Väl

Niklas

Del 20

Jag fick en liten pappersnäsduk av den kvinnliga polisen så att jag kunde snyta mig.

Hon ringde under tiden ett samtal till sin chef och frågade om de skulle kontakta åklagare och begära mig häktad. Det visade sig att det inte behövdes. Eftersom jag själv kommit och berättat vad jag gjort fick jag gå hem och vänta på rättegång. Jag gick ut från polishuset och sakta, sakta fram till bilen. Sträckan var kanske 500 meter, men det tog säkert en kvart att gå. Inom mig kände jag en konstig känsla. Det kändes skönt att ha stoppat det jag höll på med. Samtidigt insåg jag att jag var tvingad till att sluta spela. Just att jag kände mig tvingad var egentligen märkligt. Jag borde egentligen vara glad att slippa spela. Men så kände jag inte. Jag tyckte nästan lite synd om mig själv. Då förstod jag inte hur viktigt det hade varit att brutit mitt beteende och få slut på det som kvävde mig, nämligen spelet. Jag tror att det är anledningen till att jag efter några år återgick till mitt beteende och började med mitt besinningslösa spelande igen.

Jag satt mig i bilen och körde några mil ut på landet. Gick av bilen och ringde min fru och berättade vad som hänt. Hon sa till mig att oavsett vad som hänt så måste jag komma hem. Hennes ord värmde och jag fick för första gången tankar på att det var en annan som spelat. Min kropp, men inte den Niklas som alla tyckte om. En mycket märklig känsla, en känsla som jag skulle återfå flera gånger. Efter att ha gått en runda i skogen körde jag hem och åt middag. Efter middagen så körde jag in firmabilen och parkerade den vid firman. Författade en patetisk och tafflig ursäkt till Bill och Bull, som jag la tillsammans med bilnycklarna, firmanycklarna och mobilen i brevlådan till det företag jag en gång varit med och bildat. Nu återstod det att jag måste berätta för alla vad som hänt. Det blev tufft, lika tufft som månader av väntan på rättegång, det berättar jag om nästa vecka.

Må Väl

Niklas

Del 19

Hösten 2000

Jag satt mig i bilen för att köra till jobb och jag var fast besluten att jag måste sätta stopp för det jag höll på med. Jag visste inte riktigt hur. Jag stannade för att tanka. Det gick inte. Preem hade spärrat kortet. Jag körde in till firman och där satt Bill och Bull. För en gångs skull var de inte ovänner, kanske inte vänskapliga, men ändå inte ovänner. Jag berättade att kortet var spärrat och att det hade på något mystiskt sätt försvunnit pengar från företaget. Jag berättade inte hur. Det hade jag inte civilkurage till, men jag hade bestämt mig att stoppa karusellen. Jag förklarade att jag hade alla papper hemma. Om de väntade här så kör jag hem och hämtar dem. Efter det sätter vi oss och reder ut vad som har hänt. De nickade instämmande och var övertygade att jag inte var skyldig till något. Jag gick ut till bilen, vred om tändningsnyckeln och körde ner mot Trelleborg. Jag bodde i den kommunen då och mitt sikte var inställt på polishuset i Trelleborg. Jag parkerade bilen. Hittade ingen växel till automaten. Skit samma, efter allt det jag satt sprätt på så kvittar fyrahundra till en p-bot. Jag gick in i det bruna tegelhuset och stegade fram till en liten tant som satt bakom glas. – Jag vill polisanmäla en förskingring.

Hon bad mig sitta ner. Efter en stund kom det en ung kvinnlig polis och bad mig följa med. Inne på hennes tjänsterum berättade jag hela historien och när jag var klar så frågade hon om jag visste vem gärningsmannen är. Hon trodde jag hade berättat om någon annan.

Jag förklarade att det var jag som var den skyldige och det började trilla ner tårar längs mina kinder. Tårar för att jag plötsligt kände hur många människor jag svikit och gjort illa, men även tårar av lättnad… fortsättning nästa söndag.

Må Väl

Niklas

Del 18

Dagen efter Bill och hans familj varit hemma kändes det tungt. Jag slets mellan djävulskt dåligt samvete och en sinnesjuk tanke om att allt skulle lösa sig.

Som jag tidigare berättat så var situationen på företaget sanslös. Bill och Bull låg i ständig fejd, och jag stod emellan. Det blev värre och värre. Nu var det rena personanklagelser varje dag. Fruktansvärt jobbigt och påfrestande, men jag kunde ha sagt ifrån och lämnat skiten. Det gjorde jag inte. Mitt val blev istället att medla och bita ihop och begå kriminella handlingar för att kunna spela, spela och spela. Spela för att kunna fly mentalt. Till vilken nytta kan man undra. Till ingen nytta är svaret. Självklart skulle jag redan från början sagt ifrån, men nu kändes det som om det var för sent. Nu var det jag som var skurken. Sanningen var ju att jag höll på att dränera företaget på alla tillgångar. Att de bråkade var en klen ursäkt.

Dagen efter deras besök när jag körde till firman var jag fast besluten att göra ett sista försök att vinna tillbaka allt och sedan lämna skeppet. Fifflade undan pengar inför helgens V75. Denna gång så ska det gå. Jag ägnade åtskilliga timmar till att ta ut ett gigantiskt system som skulle rädda allt. Jag fick 7 rätt! 7 rätt på V75. Problemet var att alla favoriter gick in och den gav 456 kronor, ingen utdelning på 6: or eller 5: or. Jag kunde kvittera ut en bråkdel av vad jag satsat. Jag mådde illa och orkade knappt andas. Men kanske så kunde jag få in något på söndagen… nästa vecka kommer historien om mitt beslut att stoppa karusellen och hur jag stoppade den.

Må Väl

Niklas

Del 17

På väg mot höst 2000. En mycket mörk höst.

Först vill jag be om ursäkt att jag uppehåll i mina memoarer. Det har varit mycket jul och annat. Men nu kommer avsnitt 17.

Nu hade jag nästan slutat fungera som människa. Allt kretsade kring att skaka fram pengar för att kunna spela. Jag hade börjat spela på allt. Tidigare var det bara trav, men nu var det Keno, Tips, Oddset, Hundar, Triss, ja allt. Det gick tusenlappar varje dag. Jakten på kicken att få kunna spela och en övertygelse att vinna tillbaka de pengar jag ”lånat” från företaget drev mig.

Jag tror inte att jag sov en enda hel natt under augusti och september. Ofta struntade jag i att kolla resultaten på kvällen, gick och la mig för att drömma om en vinst. Då kunde jag sova lite bättre. Det hände ibland att jag vann, men de pengarna plöjde jag raskt ner i nya insatser. Jag mådde så dåligt att det inte går att beskriva. Jag gick och hoppades att de skulle komma på mig och slå mig sönder och samman. Inte slå ihjäl mig men nästan.

En förmiddag tog jag firmabilen och körde ut i skogen och gick runt i skogen i timmar. Jag skrev ett brev hemma att de inte behövde oroa sig över att jag skulle ta mitt liv, för det ville jag inte. Min älskade lilla fru missförstod brevet och trodde jag skulle dräpa mig själv.

Det blev kaotiskt och på kvällen kom Bill och hans familj hem för att stötta mig för att jag mådde dåligt. De visste inte varför jag mådde dåligt. Jag fick trots mitt beroende kraftig ångest och dåligt samvete. Jag höll god min, men var oerhört nära att berätta vad jag höll på med, men det gjorde jag inte, utan bestämde mig för att ta ut några tusenlappar till, och försöka vinna tillbaka. Om jag inte lyckas denna gång så måste jag berätta, det lovade jag mig själv.

Må Väl