Efter åtta månaders förvaring så blev jag släppt ut i friheten. Det var självklart skönt att få komma ut och träffa sin familj under normala förhållande. Det som var jobbigt att nu var jag ute i verkligheten. Alla skuldbrev och annat som var direkt relaterat till mitt spelande gjorde mig smärtsamt påmind om hur vilken idiot jag varit. Jag funderade hur jag skulle lösa problemen som jag på något vis förträngt på anstalten. Tankar som började dyka upp var att försöka vinna tillbaka pengarna. Jag blev rädd och trängde bort mina tankar på att spela, men innerst inne så fanns tankarna kvar. Jag höll mig helt spelfri och det var för att jag kände mig tvungen. Det har jag fattat nu i efterhand. Jag ville inte, jag kände mig tvungen. Under de fyra år jag krampaktigt höll mig spelfri var egentligen en resa tillbaka till spelandet. Sakta men säkert började jag närma mig spelandet. Det blev ett kort avsnitt idag, men nästa vecka blir det desto längre.
Må väl
Niklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar