Dagens avsnitt var jobbigt att skriva. Skälet till det är två. Det ena att jag fortfarande mår dåligt när jag tänker tillbaka på mitt återfall. En höst då jag mådde fruktansvärt dåligt. Det andra skälet är att jag svek de jag älskar mest. Det känns fortfarande hemskt när jag tänker på det, och det ska det göra. Så det inte händer igen.
Jag minns tiden från anstalten ganska dåligt, jag minns även tiden direkt efter ganska dåligt. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det var en förträngningsmekanism. Om man inte minns har det aldrig hänt. Jag hade efter de åtta månadernas frihetsberövande hade jag inget att se tillbaka till, eller rättare sagt inget jag ville se tillbaka till. Jag hade som tur var min familj och de flesta av mina vänner kvar, men minnesluckan som sträckte sig från när jag gick ut ur min brors bil och in på anstalten tills när jag checkade ut från kriminalvårdsanstalten är ibland jobbig att bära. Faktiskt lite kusligt.
Det har nu några år efter börjat dyka upp en del minnen, men mycket är höljt i dunkel. På ett sätt är det kanske skönt att slippa minnas.
Jag bestämde mig för att börja plugga. Börja om på något helt nytt och bli något. Jag började med att läsa in gymansiet på Komvux. Det var faktiskt en liten kick att börja plugga som vuxen. Bestämde mig för att försöka bli någon form av utbildare.
Jag kämpade nästan dagligen för att inte börja spela igen. Jag ville börja spela igen, men jag kämpade emot. Efter de två första åren efter min krasch började jag läsa travstartlistor igen. Jag skulle inte spela och jag inbillade mig att trav var bara en sport som jag var intresserad av. Jag skulle inte spela, men kände innerst inne att det ändå kom närmare.
Våren 2004 fyllde jag 40 år. Stoj och glam och jag kände att jag började bli lite gammal. Vi hade en jättetrevlig fest och jag mådde under denna tid väldigt bra. Spelfri i nästan 4 år och jag började känna mig säker på mig själv. Men tanken dök oftare och oftare upp.
Tanken att jag skulle kunna spela litegrand, inte mycket bara lite. Jag gled sakta men säkert in i mitt absolut största svek. Mot mig själv, och värst av allt mot de jag älskar mest. Min familj och mina vänner som trodde jag var spelfri svek jag. Min egen underbart snälla pappa som jag lurade av pengar för att kunna spela.
Jag minns inte riktigt vilken dag, men någon dag på sensommaren 2004 lämnade jag in en dagens dubbel. Självklart vann jag och jag blev alldeles upprymd av min egen förträfflighet. Jag kunde fortfarande och jag bestämde mig för att bara spela lite då och då. Inte varje dag utan bara lite då och då. Det dröjde två veckor tills jag var tillbaka i det hemska beteendet som jag haft tidigare. Mycket snabbt drogs jag in i ett ännu värre spelberoende. Då började jag låna pengar och ljuga igen. Detta berättar jag mer om nästa vecka.
Må Väl
Niklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar