Del 22

Efter två och en halv månad hörde polisen av sig. Han ringde i mellandagarna och frågade hur det var med mig. Det var i och för sig sympatiskt, men jag kände att jag ville ha detta ur världen. Han förklarade för mig att de var hårt belastade och att vi skulle träffas i januari för att tillsammans reda ut vad som hänt. Så blev det, och jag deltog nog i årtusendets lättaste polisutredning. Polisen hade fått fram listor från banken om gjorda uttag och jag hade 100 % koll på vilka uttag jag gjort, vilka som var ärliga, lite oärliga och de helt oärliga. I kategorin lite oärliga hörde de saker som vi tre egentligen var skyldiga till allihop. Saker som hade köpts ut för privat bruk men bokförts som arbetsmaterial och liknande. Jag och polisen blev överens att vi skulle koncentrera oss på de helt oärliga och de ärliga och inte bry oss om det andra. Risken var annars att Bill och Bull dragits med, och det ville jag inte. Vi träffades ett par gånger till och sedan skickade han utredningen till åklagare. Sedan dröjde det nästan 8 månader innan jag blev kallad till rättegång. Innan rättegången fick jag tilldelat en advokat som var tämligen usel. Han skrev till rätten att jag borde dömas till vård. Sedan hände ingenting. En vecka innan rättegången så kontaktade en människa från kriminalvården mig för att utreda möjligheterna till vård. Vi åkte upp på ett fullständigt meningslöst besök på Kolmårdens behandlingshem. Jag gick på rättegången och där fick jag reda på att det inte fanns möjlighet att få vård eftersom Kolmården trodde att jag inte var behandlingsbar. Varför vet jag inte.

Det fanns inte möjlighet att få vård någon annanstans. Tror fan det! Kriminalvården hade haft över ett år på sig, men utredde det några dagar innan rättegång. Jag blev dömd till ett års fängelse. Jag ska villigt erkänna att jag självklart skulle ha någon form av straff, men vore det inte bättre att ge behandling för mina problem istället för att sätta mig på förvaringsplats utan tillstymmelse till vård. Att det heter Kriminalvård är direkt hånfullt.

Tiden på anstalt återkommer jag till nästa söndag.

Må Väl

Niklas

Del 21

På vägen hem från firman så infann sig en konstig känsla. Jag började allt mer inse att det jag gjort innebar ett fängelsestraff. Samtidigt var jag lättad att jag stoppat karusellen. Den karusell som hade fått mig att må allt sämre och sämre. Från att tyckt spel på hästar var något roligt, ja till och med oerhört roligt, till ett tvångsspelande där jag bara spelade från att fly. Fly från det jag ville lämna. Nu hade jag lämnat allt, men det hade kostat allt för mycket, i förtroende, i pengar och förlorade vänner. Jag började så smått förbereda mig hur jag skulle kunna berätta detta för de jag måste berätta det för. Jag bestämde mig för att min familj inte skulle höra det från någon annan, så de ringde jag först. Min pappa och min bror blev oerhört chockade, men jag kände ändå att de inte blev jätteförvånade.

Jag kände ingen som helst lust att spela. Det var en konstig hatkänsla mot spel, och jag kunde knappt se en ATG skylt. Egentligen kände jag inget hat mot ATG utan snarare ett hat mot hur jag betett mig. Att hata sig själv är både jobbigt och märkligt. Framför allt så är det inte speciellt konstruktivt. Det äter upp ens själ. Jag kände att jag måste ha hjälp från någon. Jag tog kontakt med socialtjänsten men det var fullständigt meningslöst. Det enda jag fick reda på var att jag minsann själv spelat bort alla pengarna och någon hjälp kunde jag inte få för spelberoende fanns inte med i socialtjänstlagen. En liten tant på socialen trodde nog att det skulle lösa sig. Det kändes tungt. Efter ett par veckor av håglöshet tog jag, med hjälp av mina närmsta, mig i kragen och skaffade jobb. Började jobba och det kändes lite bättre att komma igång med ett någorlunda normalt liv. Det tog två och en halv månad innan polisen hörde av sig för en utredning. Det kom att dröja ännu längre till rättegång. Jag kände att jag ville ha någon form av vård och hoppades att bli dömd till det. Det blev jag inte, och cirkusen kring det återkommer jag till om en vecka.

Må Väl

Niklas

Del 20

Jag fick en liten pappersnäsduk av den kvinnliga polisen så att jag kunde snyta mig.

Hon ringde under tiden ett samtal till sin chef och frågade om de skulle kontakta åklagare och begära mig häktad. Det visade sig att det inte behövdes. Eftersom jag själv kommit och berättat vad jag gjort fick jag gå hem och vänta på rättegång. Jag gick ut från polishuset och sakta, sakta fram till bilen. Sträckan var kanske 500 meter, men det tog säkert en kvart att gå. Inom mig kände jag en konstig känsla. Det kändes skönt att ha stoppat det jag höll på med. Samtidigt insåg jag att jag var tvingad till att sluta spela. Just att jag kände mig tvingad var egentligen märkligt. Jag borde egentligen vara glad att slippa spela. Men så kände jag inte. Jag tyckte nästan lite synd om mig själv. Då förstod jag inte hur viktigt det hade varit att brutit mitt beteende och få slut på det som kvävde mig, nämligen spelet. Jag tror att det är anledningen till att jag efter några år återgick till mitt beteende och började med mitt besinningslösa spelande igen.

Jag satt mig i bilen och körde några mil ut på landet. Gick av bilen och ringde min fru och berättade vad som hänt. Hon sa till mig att oavsett vad som hänt så måste jag komma hem. Hennes ord värmde och jag fick för första gången tankar på att det var en annan som spelat. Min kropp, men inte den Niklas som alla tyckte om. En mycket märklig känsla, en känsla som jag skulle återfå flera gånger. Efter att ha gått en runda i skogen körde jag hem och åt middag. Efter middagen så körde jag in firmabilen och parkerade den vid firman. Författade en patetisk och tafflig ursäkt till Bill och Bull, som jag la tillsammans med bilnycklarna, firmanycklarna och mobilen i brevlådan till det företag jag en gång varit med och bildat. Nu återstod det att jag måste berätta för alla vad som hänt. Det blev tufft, lika tufft som månader av väntan på rättegång, det berättar jag om nästa vecka.

Må Väl

Niklas