Jag fick en liten pappersnäsduk av den kvinnliga polisen så att jag kunde snyta mig.
Hon ringde under tiden ett samtal till sin chef och frågade om de skulle kontakta åklagare och begära mig häktad. Det visade sig att det inte behövdes. Eftersom jag själv kommit och berättat vad jag gjort fick jag gå hem och vänta på rättegång. Jag gick ut från polishuset och sakta, sakta fram till bilen. Sträckan var kanske 500 meter, men det tog säkert en kvart att gå. Inom mig kände jag en konstig känsla. Det kändes skönt att ha stoppat det jag höll på med. Samtidigt insåg jag att jag var tvingad till att sluta spela. Just att jag kände mig tvingad var egentligen märkligt. Jag borde egentligen vara glad att slippa spela. Men så kände jag inte. Jag tyckte nästan lite synd om mig själv. Då förstod jag inte hur viktigt det hade varit att brutit mitt beteende och få slut på det som kvävde mig, nämligen spelet. Jag tror att det är anledningen till att jag efter några år återgick till mitt beteende och började med mitt besinningslösa spelande igen.
Jag satt mig i bilen och körde några mil ut på landet. Gick av bilen och ringde min fru och berättade vad som hänt. Hon sa till mig att oavsett vad som hänt så måste jag komma hem. Hennes ord värmde och jag fick för första gången tankar på att det var en annan som spelat. Min kropp, men inte den Niklas som alla tyckte om. En mycket märklig känsla, en känsla som jag skulle återfå flera gånger. Efter att ha gått en runda i skogen körde jag hem och åt middag. Efter middagen så körde jag in firmabilen och parkerade den vid firman. Författade en patetisk och tafflig ursäkt till Bill och Bull, som jag la tillsammans med bilnycklarna, firmanycklarna och mobilen i brevlådan till det företag jag en gång varit med och bildat. Nu återstod det att jag måste berätta för alla vad som hänt. Det blev tufft, lika tufft som månader av väntan på rättegång, det berättar jag om nästa vecka.
Må Väl
Niklas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar