Sista delen

Nu var det riktigt illa. Faktiskt värre än förra gången jag kraschade. Jag var nästan zombielik och bara hade spelandet i huvudet. Hemma höll jag god min och försökte hela tiden sluta spela. Det blev varje dag att jag tänkte idag är det sista gången. Imorgon ska jag sluta. Hösten gick fort och det började gå mot jul. En mardrömhögtid när man är inne i spelmissbruket. Normalt, nu när jag är spelfri, så älskar jag julen, men inte då. Då visste jag att troligtvis går det åt helvete. Några dagar innan jul bestämde jag mig att detta inte håller längre. Åter en gång hade jag lånat massor av pengar. Bland annat från min pappa, en av de människor som jag tycker så mycket om hade jag lurat på pengar. Min fru, mina barn, min svärmor, bror, svägerska alla hade jag svikit. Inte lånat pengar av alla, men alla hade jag svikit. Dagarna innan jul lånade jag ihop pengar för att kunna köpa julklappar till barnen. Jag lånade också pengar för att kunna spela en sista gång. Ett gigantiskt system till travet på annandagen. Det sprack och i mellandagarna tog jag tåget in till Malmö och gick runt i timmar. Jag samlade mig och åkte hem och berättade det de redan räknat ut. Det kändes som om jag åkte 100 kilometer rakt ner i underjorden. Jag mådde så dåligt att jag nästan inte kunde andas. Allt det förtroende jag byggt upp under 4 års spelfrihet var bortblåst.

Nu har det snart gått fyra år igen och jag vet att jag vill aldrig tillbaka igen. ALDRIG

Må Väl

Niklas

Del 28

Sommaren och hösten 2004

Efter vinsten på Åby var jag helt övertygad om att jag skulle kunna spela normalt. Det gick ett tag innan det brakade åt fel håll. För att utrycka det exakt så gick det 14 dagar. Efter dessa två veckor var pengarna slut och precis som jag beskriver i förra kapitlet började jag åter låna och ljuga. Mycket snabbt mådde jag allt sämre. Började missköta mina studier. Började spela på allt. Nu var det inte bara hästar utan allt, och menar jag ALLT. Jag tror jag spelade på alla former utom Internetpoker och inte heller på Casinot. Tiden gick fort och pengaflödet ännu fortare. Jag hade i princip ingen koll på något överhuvudtaget. Att jag klarade att stå upp var ett mirakel. Jag ville så gärna stoppa, men jag orkade inte. Det var enklare att fly vidare, vidare in i den mörka tunnel som spelet blivit för mig. Spelet som förr var så roligt var nu ett totalt helvete. Jag såg troligtvis ut som en zombie när jag stod hos ombudet och lämnade fram mina lånade pengar.

Jag fick en chans till att stoppa karusellen, men den sumpade jag. Jag sumpade den på grund av min oerhörda feghet. Man är oerhört feg som spelmissbrukare. En dag i oktober när jag mådde som allra sämst flydde jag till en Vegas maskin. Stoppade i ett par hundra och kunde vara i fred, bara jag och maskinen i några minuter. För tillfället mådde jag bra, trots att jag visste att jag skulle må fruktansvärt dåligt när pengarna tagit slut och hjulen stannat. Vid detta tillfälle passerade min fru och min son restaurangen där jag stod och spelade, de gick in och hämtade mig. Skamsen gick jag hem tillsammans med min fru och min son. På frågan från min fru om jag börjat spela igen så hade jag chansen att lägga korten på bordet och berätta hur illa det var. Jag var för feg och gick istället den enkla vägen och ljög. Jag påstod att det var endast andra gången och jag lovade att det aldrig skulle ske igen. Detta är ett av mina absolut största misstag i hela mitt liv.

Jag lät bli att spela i några dagar, för att sedan spela igen. Spela mig in i den totala katastrofen som briserade julen 2004. Det berättar jag om i sista delen som kommer söndagen den 17:e.

Må Väl

Niklas