Del 25

Efter åtta månaders förvaring så blev jag släppt ut i friheten. Det var självklart skönt att få komma ut och träffa sin familj under normala förhållande. Det som var jobbigt att nu var jag ute i verkligheten. Alla skuldbrev och annat som var direkt relaterat till mitt spelande gjorde mig smärtsamt påmind om hur vilken idiot jag varit. Jag funderade hur jag skulle lösa problemen som jag på något vis förträngt på anstalten. Tankar som började dyka upp var att försöka vinna tillbaka pengarna. Jag blev rädd och trängde bort mina tankar på att spela, men innerst inne så fanns tankarna kvar. Jag höll mig helt spelfri och det var för att jag kände mig tvungen. Det har jag fattat nu i efterhand. Jag ville inte, jag kände mig tvungen. Under de fyra år jag krampaktigt höll mig spelfri var egentligen en resa tillbaka till spelandet. Sakta men säkert började jag närma mig spelandet. Det blev ett kort avsnitt idag, men nästa vecka blir det desto längre.

Må väl

Niklas

Del 24

Dagens avsnitt handlar om kriminalvårdens ”vård” och tillslaget mot den belgiska chokladbiten.

Tiden på anstalt var jobbig. Den var inte jobbig för att jag satt inlåst på natten utan för att min fru och mina två barn fick ta det reella straffet. Det var min fru som fick ta smällen. När jag lullade runt utan något som helst krav på mig, förutom att jag skulle plantera blommor och vara på min avdelning efter ett visst klockslag på kvällen. Däremot fick min fru nu försöka dra runt hushållet på en lön och förklara för alla som undrade var jag var.

Det jag funderat mycket över är varför inte samhället tar chansen att få människor på rätt spår när man har dem att tillgå, som mitt fall, dygnet runt i 8 månader. Jag hade på grund av ett svårt spelberoende spelat omkull ett helt företag och orsakat massor av problem för mig själv och alla runt om kring mig. Vad är då statens idé hur detta ska förhindras? Vård?, terapi? Nej. Jag blev satt att plantera tulpanlökar! Men jag ska inte bara skälla på kriminalvården, de gjorde faktiskt ett imponerande tillslag mot ett djävulskt försök att smuggla in 20 gram belgisk choklad på anstalten. Som jag beskrev i förra avsnittet så fanns det outsinliga möjligheter att få tag i alkohol eller att spela illegalt inne på anstalten. Det gjordes ingen ansträngning att försöka stoppa detta. Så länge vi höll oss tysta och lugna så var det bra. När vi fick besök så fick besökarna visa sina väskor för att hindra att det kom in vapen och narkotika. Vid ett tillfälle så fick kontrollapparaten nys om det fruktansvärda. En liten flicka försökte ta in en liten belgisk chokladbit till sin morfar. Morfar avtjänade ett längre straff för ekonomisk brottslighet, och flickan ville trösta honom med en bit choklad. Detta stoppades i kontrollen. Den tioåriga flickan och hennes mamma blev utskällda av vakten. Detta borde de begripa, den kunde ju vara full av knark! Chokladbiten beslagtogs och låstes in i ett skåp. Kriminalvården hade visat sin styrka, morfar fick aldrig sin chokladbit och flickan grät hela besöket.

Nästa vecka ska jag börja berätta om min hitintills längsta spelfria period, och hur jag drogs in i spel igen, ingen speciellt rolig historia, men tyvärr sann.

Må Väl

Niklas

Del 23

Dagen var kommen. Min underbara fru och våra lika underbara barn som fått stå ut med en spelare i många år skulle nu få ännu ett straff. Pappa skulle avtjäna åtta månader på anstalt, åtta månader med en inkomst mindre till familjen. Min fru som ofta fått stå ut med att pengarna gått till spel skulle som straff nu dra runt hushållet på en lön.

Jag beklagar inte mig över att jag fick ett straff, det hade jag förtjänat. Det jag tycker är trist är att om jag istället fått hjälp att ta mig ur mitt spelberoende så hade det inte bara hjälpt mig utan även de kring mig. Nu blev det istället så att jag lallade runt på öppen anstalt medan min fru fick ett mindre helvete. I vår så kallade välfärdsstat finns nästintill ingen hjälp för de som drabbas som anhöriga. Ingen i kriminalvården överhuvudtaget undrade hur min fru hade det. När jag kom till anstalten fick jag en mindre chock. Var detta svensk kriminalvård. Det förekom massor av illegalt spel, pokerspel, privata bookmakers och därtill hörande låneverksamhet. Ville man få tag i alkohol var det inga problem. Som tur är höll jag mig i skinnet och lät bli och spela. Annars hade risken varit överhängande att jag lämnat anstalten med skulder till lånehajar, och det är inte roligt. Framförallt så är det inte speciellt hälsosamt. Jag kommer att nästa vecka berätta mer om tiden på anstalt.

För er som hört av er att ni är oroliga över att jag inte skriver så mycket vill jag säga: TACK för att ni bekymrar er, och jag mår bra. Mycket bra!

Må Väl

Niklas

Jag lovar

Har varit lite förslappad, men jag lovar! På söndag kommer nästa avsnitt.

Förlåt (ibland får man vara lite lat)
Må Väl
Niklas