Del 13

Sommaren 2000 är den absolut jävligaste tiden i mitt liv. Att jag klarade att överleva detta är egentligen helt otroligt. Nu var det inte tal om nöjesspel över huvudtaget, utan rent tvångsspel, som var ett rent flyktspel. Jag mådde sämre och sämre och spelade mer och mer. Nu var det inte fråga om jag skulle spela, utan hur mycket jag skulle ladda in. Jag gick runt i en tunnel som var mörk åt båda hållen, jag kunde inte se en enda ljusglimma, inte ens ana lite ljus. Varje kväll jag gick och la mig tänkte jag på dagens förluster, och hur jag skulle få fram pengar till nästa dags spel. Att få fram pengar blev ett allt större bekymmer. En morgon när jag och mina kompanjoner hade möte om företagets ekonomi så blev de ovänner över en faktura. Bill menade att Bull köpt ut saker till sig själv och fejkat fakturan för att det inte skulle synas. Han hade säkert rätt, så gjorde vi alla tre, men Bill blev bara arg när han tyckte Bull gjort fel. När de satt och käftade om denna skitsak smidde jag en plan hur jag skulle kunna låna åttiotusen från företaget i några dagar. Pengar som jag skulle använda till ett gigantiskt V75 system, som jag skulle vinna på och bli fri. Jag hade ansvar för löner och skatter. Skötte alla utbetalningar via Internetbanken. Nästa dag när jag skulle betala in skatter och moms skickade jag pengarna till mitt eget konto och skrev Skatter och Moms på egna anteckningar på Internetbanken. På kontoinformationen som Bill och Bull kunde se såg det ut som Skatteverket fått sina pengar, men de åttiotusen var på mitt konto. Åttiotusen!! En hiskelig massa pengar, men jag skulle bara ”låna” dem för att göra mig fri! Detta blev ett stort steg mot den fullständiga katastrofen. Jag spelade bort pengarna på några dagar och jag var nu inne i en totalt havererad cirkus. Utåt höll jag god min. Skötte mina åtagande, och fortsatte att försvara Bill och Bull. Kunderna märkte inget, Bill och Bull märkte inget, min familj märkte inget. Inuti i mig så höll mitt beroende på att krossa allt. Moral, stolthet och empati var på väg att trasslas i sönder. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men log ändå. Jag hade helt tappat kraften att styra mitt liv. Det var spelet som styrde min zombieliknade kropp. Det låter otroligt, men det kom att bli ännu värre på sensommaren år 2000. Återkommer nästa söndag.

Må Väl

Niklas

Del 12

1999-sommaren 2000

Jag minns att jag vid flera tillfällen under denna period försökte sluta spela. Ett tag bestämde jag mig för att spela för max 50 kronor. Det gjorde jag också, problemet var att jag gick till 10 olika ombud samma dag. Jag höll mitt löfte att bara spela för 50 kronor, men ljög för mig själv när jag gick till massor av olika ombud. Sådana märkliga tankar blev vanligare och vanligare. Under hösten 1999 mådde jag sämre och sämre. Det enda som jag hade i tankarna var att spela. Visst hade jag familjen, och tur det, annars hade jag nog gått under. Trots jag var så uppslukad av spel så lyckades jag ändå på något vis hålla en fasad som familjefar. Jag vet inte riktigt hur, men jag tror att det är kärleken till min fru och mina barn som gjorde att jag trots allt skötte mig socialt. Jag ville inte att de skulle dras med i mitt förödande beteende. Nu i efterhand så förstår jag att de blev indragna ändå. Alla skulder och alla lögner drabbade dem oerhört tydligt. Jag tror, trots att jag fortfarande betalar på mina skulder, är det alla lögner som är värst, att ljuga sina nära och kära rakt upp i ansiktet för att dölja sitt missbruk.

Situationen på företaget blev allt mer påfrestande. Det gick inte en dag utan att mina två kompanjoner baktalade varandra. Jag borde självklart ha hoppat av, men jag bet ihop och kämpade vidare. Spelet blev min flykt för att slippa tänka och drömma om en annan värld. Nu spelade jag så mycket att mina pengar inte räckte till. Jag kom på den lysande idén att ”låna” pengar av företaget. Jag såg det som en självklarhet att jag kunde göra så. Dels för att jag var övertygad om att vinna, och dels som en liten hämnd mot de andra två som blev allt mer påfrestande. Jag tog 2000 kronor ur handkassan. Det var en början på något som blev värre, mycket värre. Detta återkommer jag till nästa vecka.

Må Väl

Del 11

1998-99
Nittonhundranittioåtta så köpte vi hus. Efter 34 år som utpräglad stadsmänniska köpte vi ett litet hus, med lite renoveringsbehov, några mil utanför Malmö, ute på landet i en liten by. Låter som en idiotidé, men det var det inte. Jag tyckte vi gjorde rätt och klokt i vårt att val flytta ut. Den lilla byskolan var jättefin.

Våra barn fick gå sina första skolår i en personlig liten mysig skola. En skola som dessutom min mor, barnens farmor gått i. Min mor var uppväxt i denna lilla by.

Det var i och för sig inte därför vi flyttade dit, det var en ren slump. Jag trivdes ganska bra med att vara husägare. Att jag skriver ganska bra är för att jag egentligen inte mådde speciellt bra. Jag mådde dåligt för att jag sögs in allt mer i spelberoendet. Problemen med spelandet ökade mycket under 1998, men framförallt 1999. Det var dock inte husets fel. I grunden var det mitt eget fel, men en av anledningarna till mitt spelande var att jag gav mig in i företagsprojektet. Det var oerhört självutplånande, mycket värre än de andra projekten jag gett mig in på. Projektet med till exempel fotbollsföreningen som blev helt galet var ändå ingenting mot detta. Som jag berättat tidigare var vi två som startade företaget. Vi blev sedan tre delägare och jag har valt att här i mina memoarer kalla dem Bill och Bull. Jag har medvetet inte nämnt några namn, varken på föreningen jag strulade i, eller de andra delägarna i företaget. Skälet är att jag inte vill hänga ut någon, och att de andra inblandade är i grunden helt vanliga människor, som dock aldrig borde ha företag ihop. Mina memoarer handlar om min resa mot spelberoende och att hänga ut enskilda personer är där ingen nytta eller mening med.

Varför blev situationen i företaget ohållbar? Om man utrycker det milt så var Bill och Bull i ständig fejd med varandra. På mitt initiativ så försökte vi då och då ha samtal tillsammans för att få det att fungera. Det slutade alltid på ett av på två olika vis. Antingen blev Bill och Bull överrens om hur vi skulle arbeta (som höll i max två dagar) eller så blev de ovänner direkt på mötet, och båda tog kontakt med mig efter mötet för att förklara vilken stor idiot den andre var. Jag försökte verkligen hålla ihop företaget, och jag är ganska säker på att ingen kund märkte av problemen. Vi hade många nöjda kunder som var imponerade av vårt kundvänliga sätt. Förutom dessa tvister så hade Bill en enorm förmåga att bli irriterad på krävande kunder. Frågan är då vem som erbjöd sig att ta dessa kunder för Bill inte skulle få spel? Självklart självutplånaren Niklas. Jag vill ändå här tydligt markera att mycket av att jag flippade ut med spelandet är mitt eget fel. Istället för att nöjessspela för någon hundralapp i veckan blev det allt mer renodlat flyktspel för hundratals kronor varje dag. Jag skulle självklart sagt till Bill och Bull att jag inte ville längre och hoppat av. Men det gjorde jag inte, jag bet ihop, höll ihop och mådde sämre och sämre. Från att tidigare tyckt det varit oerhört roligt med trav så spelade jag bara för att glömma. Glömma att det var så oerhört jobbigt kring mig. Jag är ändå oerhört tacksam att jag hade min familj. Jag trivdes hemma med mina barn och min fru. Om jag inte hade haft dem så vet jag inte hur det gått. Visserligen gick det åt helvete, men jag överlevde. Idag lever jag och är lyckligare än någonsin. Jag är helt övertygad om att jag fungerar och mår bra är för att nu vågar jag prata om hur jag känner mig. Att våga säga nej när jag inte vill något. Det gjorde jag inte innan. Istället för att göra något åt min situation så flydde jag allt mer till spel. Djupare och djupare ner i en fruktansvärd situation. Insatserna blev större och större, hundralapparna blev till tusenlappar. Hur fick jag pengar till det? Det var nu det börja gå riktigt åt helvete, jag spelade för pengar som inte var mina. Men, utåt var allt okej. Som vanligt var jag en oerhört trevlig person, social och en som man kunna lita på. Så var det inte på riktigt, jag blev allt mer pressad och gjorde rent kriminella handlingar för att få fram pengar till mitt flyktspel. Detta återkommer jag till nästa vecka.

Del 10

1997 var det två år sedan min mamma gick bort. Kanske konstigt att jag tar upp det nu i mina memoarer, två år fram i tiden. Det borde jag ha skrivit om när jag skrev om 1995, men det är en händelse som tog ett tag och förstå. Därför har jag medvetet väntat att skriva om det.
Jag minns det som det var igår.
Telefonen på jobb ringde, min bror i luren. – Mossan har fått hjärnblödning, jag hämtar dig om 20 minuter. Farsan sitter på sjukhuset och väntar.

Jag minns det oerhört tydligt. Kanske för att jag under denna tid var nästan spelfri (normalspelare) och att jag därför kunde ta denna motgång utan att fly till spel, som jag gjort så många gånger. Familjebanden knöts tajt och vi höll ihop. Jag tror såhär i efterhand att när mamma dog 14 dagar efter hjärnblödningen på sjukhuset var jag ett stöd för pappa tack vare att jag inte grävt ner mig i spel. För trots att jag betett mig illa så många gånger har jag även ofta ställt upp när någon annan behövt mig. Hade jag varit djupt nere i spelet så hade jag inte orkat då, och jag är tacksam för att det inte var så.

Åter till 1997.
Vad hände då? Egentligen inte speciellt mycket som är kopplat till spelande, lite som ett trevligt mellanår. Vår underbara dotter började skolan. Samma skola som hennes morfar och farfar gått i, flera årtionden tidigare. Tycker det är ganska häftigt att det slumpade sig så.
I företaget hände något som skulle visa sig under 1998-99 vara ett stort misstag. Vi blev en delägare till. Tre stycken som skulle enas om allt. Det skulle kanske ha kunnat fungera, men problemen blev till ett helvete, de andra två drog nämligen aldrig jämt, ALDRIG! Detta märktes inte direkt, men jag märkte ganska snart att detta inte kommer att fungera. Istället för att säga ifrån så blev jag länken som fick försöka hålla ihop. Som den självutplånaren jag var, så flydde jag under 1998 allt mer till spel. Jag borde självklart ha hoppat av och gjort något annat. Det gjorde jag inte, utan jag bet ihop, redde dagligen ut konflikter mellan de andra två och började spela allt mer, för att glömma och för att fly. Förutom detta så fick jag en smärtsam påminnelse om mitt strul med fotbollsföreningen några år innan. De som tittat bakåt i papperna fick intrycket av att jag tagit pengar, men pengarna hade ju gått till svarta löner åt tränaren. Jag borde självklart ha berättat som det var, men jag ville inte att föreningen skulle hamna i trubbel. Det slutade med att jag ljög ihop en historia, och fick sluta att ta ut pengarna som jag låg ute med. Jag hade visserligen fått ut en del, men långt ifrån allt. Det blev jobbigt och jag flydde ännu mer. Nu var jag, med öronbedövande tydlighet, på väg mot ett spelberoende. Nu var det mer och mer flyktspel, att fly från något som egentligen varit så lätt att lämna. Men så blev det inte, jag hade ju lovat att ge mig in i detta, att jag borde ha hoppat av fattade jag först när det gått riktigt åt helvete. Det blev allt jävligare och det kommer att beskrivas i nästa avsnitt som kommer om en vecka, som handlar just om 1998-99. Då solen började gå i förmörkelse. Det var inte bara elände, men nästan.

Del 9

1996
Vi startade igång företaget. Fick med hjälp av starta-eget bidrag, en bra start och efter några månader hade vi jobb för ungefär en person. Vi var visserligen två, men jag jobbade kvar på mitt gamla jobb i inledningsskedet. Det var vettigt med den lösningen och det rullade på ganska bra.
Det hände något väldigt dramatiskt och oerhört tydligt i mitt sätt att spela på hästar under 1996. Från att jag hade varit en utpräglad nöjesspelare, med vissa problem att emellanåt kontrollera mitt spel, till en att bli en allt mer utpräglad flyktspelare. Flyktspel leder oerhört ofta in på ett beroendespel. Man spelar för att slippa annat och tenderar att öka sina insatser. Jag kan nu i efterhand ofta fundera på vad det var som gjorde att jag här successivt ökade mitt spelande. Starta företag har massor av människor gjort och det kan knappast vara orsaken. Det jag däremot tror var en avgörande orsak var det faktum att personkemin mellan mig och den andra delägaren var fullständigt katastrofal. Det var inget jag märkte i början, tvärtom så var det oerhört positivt. Efter något halvår märkte jag att detta aldrig skulle kunna fungera. Det jag borde ha gjort, att hoppa av, gjorde jag inte. Jag bet ihop och började fly allt mer till spel. Alla konflikter som uppstod mellan kunderna och den andra delägaren fick jag ta, plus alla de konflikter som uppstod mellan mig och den andra delägaren gjorde att jag, istället för att visa mina känslor, bet ihop och flydde till spel.
Under 1996 hade jag ändå bra koll på spelandet. Jag spelade bara för summor jag hade råd med, och tyckte fortfarande att det var kul. Det jag nu i efterhand kan känna är att jag sakta men säkert var på väg att glida in i beroendet. Mycket på grund av att jag inte hade kraft och styrka att lämna det jag höll på med. Det hade troligtvis varit bättre att bli arbetslös och stämpla ett tag för att finna något anat att göra, istället så lät jag mig ätas upp av de konflikter som uppstod. Dessa konflikter kom att bli ännu värre och ännu mer komplicerade när det ett år senare blev en delägare till. Då borde jag definitivt ha hoppat av, men det gjorde jag inte, utan lät spelandet ta över mer och mer, för att till slut kväva mig. Mer om detta nästa söndag

Del 8

Lite till från 1990-96 och det förödande beslutet sommaren 1996!

Efter förra veckans avsnitt så funderade jag kring denna tid, och kom på att jag missat en del. Jag började under denna tid fiffla med föreningens papper för att få tillbaka de penagar jag låg ute med. Varken rätt eller riktigt, men det var så jag gjorde. Så här kommer berättelsen:

Denna morgon vaknade jag tidigt, trots jag knappast sovit något överhuvudtaget. Kollade tidningen, dubbeln gick åt helvete. Skit samma, idag hade jag mycket att göra. Uppe på min gråa expedition satte jag igång att skriva fejkade årsmötesprotokoll så jag blev firmatecknare. Kontoristen hjälpte mig med att skriva ut och bevittna protokollen. Jag måste på något sätt få tillbaka de 25 000 jag betalt till tränaren och övriga pengar jag låg ute, med totalt 30 000- 35 000. Visserligen knappast inom lagens ramar, men vad skulle jag göra. Jag hade hållit löftet att fixa pengar till tränaren och nu skulle jag bara ordna upp det. Det fungerade förbluffande enkelt. Jag stegade in på postkontoret på Nobeltorget i Malmö och lämnade protokollen och de tillhörande papperna som behövdes för ändringarna. Efter några dagar kom det in några tusen på de påhittade föreningars konton, en klubb som egentligen inte existerade. Den fanns bara till för att vi skulle kunna ha en ombudsman. Så ingen skulle sakna pengarna.
Det var egentligen inte rätt, faktiskt väldigt orätt, men jag fick tillbaka 2 800: - av de pengar jag låg ute med.

Tvåtusen kronor använde jag för att betala räkningar, resten spelade jag på hästar i hopp om att vinna tillbaka pengarna, så slapp jag att plocka av kontona, och sedan låta allt vara glömt. Jag började i samma veva min anställning på förbundsnivå och lämnade samtidigt mitt engagemang i fotbollsklubben. Däremot fortsatte jag att plocka ut pengar från luftklubbarna ett tag till. Låg fortfarande massor i back. Däremot minskade jag mitt spelande, under vissa perioder 1990-95 spelade jag inte alls. Jag hade varken tid eller lust.
Sommaren 1996 gjorde jag något jag aldrig skulle ha gjort. Jag och en granne som dessutom var en god vän startade företag. Vi satt en härlig sommardag och drack en öl, beklagade oss om våra tråkiga jobb och plötsligt hör jag mig själv säga det jag sedan kom att ångra: ”Ska vi starta eget?”

Några dagar senare hade jag glömt alltihop och blev jag påmind om min idé när grannen knackar på min dörr med blanketter från PRV och skattemyndigheten i sin hand. Efter några sekunders tvekan bestämde jag mig för att ge mig in i projektet, det sista steget i utplåningsraketen
Jag var ju egentligen ventilationsmekaniker och min granne var fastighetsskötare. Han var dessutom en trevlig och driftig person. Det intrycket hade jag i varje fall fått. Vi bestämde oss ganska snabbt att det var inom fastighetsskötsel vi skulle jobba och så blev det. Vi hade båda ett ganska stort kontaktnät och var ganska skickliga att utnyttja det. Vi träffades nästkommande lördag för att diskutera hur vi skulle gå till väga. När vi planerat en stund, blev jag lite rastlös. Kände att jag kanske inte hann lämna in V75: an. Men jag hann, 200 kronor blev det till ATG denna gången. Lite mycket men jag behövde pengar för att täcka in mitt joxande med alla konton. Ville sluta med det jag hållit på med. Även om jag inte stoppade en enda krona i egen ficka kändes konstigt och fel. Drömmen om en storvinst dök upp och den skulle med, oerhörd tydlighet, visa sig att inte vara en sanndröm.

Del 7

1990-96
Denna tid, i mitt vuxna liv, är den tid jag spelat minst (förutom nu, när jag inte spelar alls). Skälen kan vara många, vi fick vår dotter 1990, och vår son 1992. Detta var oerhört positiva händelser. Dessutom började jag ett nytt jobb, inom samma förening som 1987-90, men nu på central nivå. Förutom att jobbet var spännande och roligt, så lärde jag känna massor av nya människor. En del har jag fortfarande kvar, och några av dem är väldigt goda vänner. Något jag är både glad och lite stolt över. Det är inte alla förunnat att ha så bra vänner som jag har. När det gick åt helvete några år senare märkte man tydligt vilka som var ens riktiga vänner, och de har jag kvar.

Åter till 90-talets första hälft, så var det en för mig en väldigt bra tid. Spelandet hade väldigt litet utrymme i mitt liv. Visserligen spelade jag fortfarande, men jag spelade bara när jag hade råd och när jag hade lust, aldrig annars. Jag tror att skälen till att jag spelade förhållandevis normalt under tiden är två, jag mådde väldigt bra och jag hade inte tid att fokusera på spel. Jag hade inte tiden på grund av familj och jobb, och det var absolut inte negativt, tvärtom. Mitt nya jobb innebar mycket resor runt i landet. Det var spännande och givande, men jag kan ibland tycka att min fru fick ta för stort ansvar för våra barns första år. Visserligen var jag närvarande i hemmet när jag kunde, och det hade jag inte varit om jag spelat lika mycket som jag gjorde i slutet av nittiotalet. Då var bara min kropp närvarande.

Jag stannar här med min berättelse om dessa år här. Skälet är att resan till mitt spelberoende stod still ett litet tag. 1996 tog den fart på riktigt och fram till 2000 gick det i 200 knyck. Jag hade tänkt ägna en stor de av mina memoarer till detta. Jag hamnade i en allt mer insnärjt helvete med pengar, spel och lögner. Dumheterna jag gjort i fotbollsföreningen, som jag beskrev i förra delen, blev jag påmind om. Så om ni är intresserade om hur ett harmoniskt och härligt liv manglas i spelmissbrukets djävulska kvarn så ska ni inte missa de närmsta söndagarnas delar!

Del 6

1988-1990

Hemma, efter helt underbar bröllopsresa, återgick jag till vardagen.
Min föreningsexpedition i Malmö var en trist lokal, lite sådär gråtrist och massor av pärmar. De flesta pärmar var medlemslistor, verksamhetsplaner och bidragshandlingar. De var en form av symbios. För att få bidrag var man tvungen att ha tre saker, medlemmar, verksamhet och medlemsavgift. Mycket av mitt arbete gick ut på att skriva in både medlemmar och verksamheter. Det räckte att man visat intresse så blev man medlem. I början kändes det konstigt men efter ett tag blev man van. Dessutom gjorde alla så, det sa varje fall de som varit med ett tag. Efter ett par år på som föreningskonsulent dök nästa steg i min utplåning upp. Några aktiva medlemmar (det fanns några, allt var inte luft) dök upp på expeditionen med en fullständigt sanslös men spännande idé.
Dom ville starta ett fotbollslag, inte ett vanligt, utan ett med kamratliga idéer, ett ”riktigt” klubblag. Ett sådant som det fanns förr. En lång diskussion om finansiering tog fart. Det behövdes mycket pengar. Matchtröjor, träningskostnader, matchkostnader, listan gjordes lång. Min vana trogen så gav jag ett fullständigt idiotiskt löfte om att pengar fixar sig, inga problem. Efter entusiasterna lämnat min expedition började det fullständigt omöjliga arbetet, att skaffa fram pengar, men som vanligt blundade jag, det fixar sig.

Efter några dagars klurande kom jag på två möjligheter att få fram pengar, att söka från olika fonder och att ”hitta på” verksamheter. Det andra var att ”skapa” föreningar. Kort och gott registrera föreningar som inte finns för att öka intäkterna på bidragssidan. Sådana klubbar fanns redan, så om vi skapade några till gjorde inte så mycket. Om man ändå gör fel kan man lika gärna göra det rejält. Dessutom var det så att med lite mer luft under föreningsvingarna så skulle vi se ännu större ut.

Nöjd med mig själv gick jag dagen efter in i kontorshusets jätteportar, bort till den lilla hissen. Jag höll upp hissdörren till en gigantisk man. I mina tankar funderade jag om hissen skulle orka. Mellan tredje och fjärde stannade hissen tvärt. Den gigantiska mannen började först darra som ett asplöv för att sedan börja gråta. Såg märkligt ut, men han var tydligen rädd för att bli instängd. Eftersom han skakade började hissen också skaka och jag kände också en stor oro. Främst över hur stark en wire till en hisskorg egentligen är. Jag sneglade upp på den lilla lappen om när service skulle utföras. Lappen var alldeles blekt och omöjlig att tyda. Den gigantiska mannen skakade ännu mer. Jag hörde hur wiren i hissens schakt började vina av vibrationerna. Jag kände mig alldeles kall, och jag började fundera på om jag skrivit testamente.
Efter någon minut, som kändes som 2,5 timme, startade hissen igen och den gigantiske mannen slutade gråta. När hissen stannade på våning 4 rusade jag av, och efter denna gång gick jag alltid upp till min expedition.

Väl inne på den gråtrista expeditionen skred jag till verket. Formulerade ett par väl friserade ansökningar till fonder som var till för föreningars utveckling. Vår förening i Malmö skulle starta en fotbollsklubb, inte en vanlig, utan en unik. En sådan som skapade förutsättningar för en vanlig arbetargrabb att lyckas, ute i förorten bland arbetarungarna. Jag beskrev i detalj vilken enorm verksamhet som höll på att skapas, ledarutbildningar, antidrogprojekt, kamratstöd och massor av andra klyschor. Kamratstöd och arbete mot droger är alltid gångbart. Hade vi uppfyllt en tiondel hade det varit fantastisk. Men skulle man ha pengar var man tvungen att ta i, det gör alla. Det hade jag fått lära mig av de andra. Min skapelse började ta form och jag såg framför mig stiftelsernas ledamöter i tårar av glädje över att kunna hjälpa till i ett så här fantastiskt projekt.
Jag tog en paus, gick in i fikarummet och tittade lite på travtipsen i tidningen.
På vägen hem gick jag in om i tobaken på Amiralsgatan och lämnade en Dagens Dubbel för 20 kronor, 1: an och 3: an i första och 4: an i andra. 13 gånger pengarna stod den i, ganska bra tyckte jag.

Nästa morgon när jag åt frukost tittade jag på dubbelresultatet, den gick in men oddset hade sjunkit till 11,5 gånger, 220 kronor tillbaka efter ATG: s avgifter. Retade mig lite att jag inte satt en 50 lapp och bestämde samtidigt mig för att använda vinstpengarna till ett system på lördag.

Första årsmötet i fotbollsklubben gjorde mig lite chockad, massor av folk till ett möte som vi kallat till. Egentligen hade jag inte behövt ljuga om antalet men det gick av gammal vana. På närvaron till kommunen för aktivitetsstöd delade jag in de 29 personerna på mötet till 4 olika möte med 13 personer, gav mer pengar, det är viktigt. Visserligen är summan av 4 gånger 13 lika med 52, men de var ju på olika möten så det skulle kunna vara samma personer. I så fall hade antalet varit sant, men det var det inte denna gången i heller.
Jag tyckte det var roligt med så många på mötet, det är kanske roligare med fotboll än vår vanliga verksamhet. Efter mötet gick den nyvalda styrelsen och drack en öl. Jag hade blivit kassör. Alla tyckte det var bra för jag skulle ju ändå sköta pengarna, med fondansökningar och allt. Vi fick ihop pengar för att starta. Efter ett tag märkte jag att pengarna inte skulle räcka. Genom kontakter fixade jag lotteripengar från ett tombolalotteri. Lite svarta pengar till en liten pensionärstant för att de skulle sitta och sälja lotter på Domus. Vi startade en luftförening till så vi kunde dubbla intäkterna, med två andelar i lotteriet.
När vi varit igång ett tag kom ordförande till mig och sa att han behövde 20 000 kronor. Jag undrade till vad, och han förklarade att det var lön till tränaren. Svarta pengar var tydligen kutym i idrottsrörelsen. Ordförande berättade att det var viktigt både för styrelsen och för tränaren att detta sköttes snyggt. Många i styrelsen och tränaren hade jobb där det var mycket känsligt att syssla med svarta pengar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle fixa fram pengarna på en vecka, men självklart sa jag att det inte var några problem. Jag funderade i några dagar hur jag skulle bära mig åt. Till sist bestämde jag mig för att ta ett personligt lån hos FINAX på tjugotusen och sedan när bidragspengarna kommer får jag ta ut pengar från luftklubbarna till att betala amorteringarna med. Så blev det, och det var ännu ett steg i min resa till spelberoende. Jag skrev i förra kapitlet att mitt engagemang i detta projekt gick ut över min privatekonomi. Med svart pengar, penga- och bidragsdribblandet så försämrades min syn på pengar ännu mer, och jag upptäckte hur lätt det var att låna pengar. Vilket skulle visa sig att på sikt vara förödande för mig. På det sättet påverkades min privatekonomi. På vägen hem lämnade jag en Dagens Dubbel för 300: -, trean i första och sexan i andra, åtta gånger pengarna.
Hösten 1990 hände två saker som var oerhört positiva. Vår dotter föddes, och jag blev befordrad i mitt jobb. Kom upp ett pinnhål till central nivå. Till detta återkommer jag nästa vecka.

Må Väl

Del 5

1985-88
Nu glider vi vidare på resan. Detta kapitel handlar mycket om hur min syn på pengar förändrades ännu mer radikalt än innan och min resa mot spelberoende tog fart. Ännu dock inte med en svindlande hastighet, men Resan hade så smått börjat. Det förstår jag bättre nu när jag tittar tillbaka på det som hände, men då förstod jag inte vart jag var på väg. Det intressanta med denna tid är att jag minns den oerhört tydligt, och jag minns den som väldigt positiv tid av mitt liv. Jag var nyförälskad, bytte dessutom inte bara jobb, utan bytte bransch. Samtidigt är det så, att nu i efterhand, förstår jag att vid denna tid började de första tendenserna på spelberoende visa sig. Eftersom jag inte uppfattade det som ett problem, utan tvärtom såg jag aldrig spel som ett problem överhuvudtaget. Spelet på denna tid minns jag bara som roligt, oerhört roligt. Det skäms jag inte för, utan det är ett faktum. Jag spelade ganska mycket redan då, men och ett stort MEN. Jag spelade för det var roligt, och det hade inte tagit över mitt liv. Storloppen ute på Jägersro, kortkvällarna med kompisarna och det lilla 32 raders systemet, framför TV: n på lördagen med pling. Matcher på Malmö Stadion där Malmö alltid vann! Det var säkra resultat att spela på. Den viktigaste skillnaden för mig då mot när jag var fast i beroendet var att jag spelade när jag hade lust och framförallt när jag hade råd.

Martin Dahlin 1988

Nittonhundraåttiosju bytte jag jobb. Från att varit servicemontör på ett av Sveriges största ventilationsföretag blev jag ombudsman för en stor ungdomsorganisation. Jag blev faktiskt tillfrågad att söka tjänsten. Med viss stolthet sökte jag och fick tjänsten. Det jag inte förstod då, var att det skulle bli en av standby biljetterna till Resan till Spelberoende. Det blev flera år av bidragsfusk, pengatrillande och pressad livssituation. Det blev också en tid av totalt självuppoffrande. Det kvittade nästan vilken uppgift eller projekt jag blev inblandad i så slet jag tills det blev bra. Jag har haft väldigt svårt att säga nej till något som någon ber mig om, och det sliter. Mitt redan dåliga förhållande till pengars värde blev ännu sämre. Jag var till och med att starta en fotbollsförening med enorma summor i pengar från fejkade projekt och svarta löner. Ett projekt som gick ut över min privatekonomi, vilket fick till följd att jag började spela allt mer. Jag kommer tillbaka till det i nästa kapitel. För det är en viktig del i min Resa.

Det som var så förödande under denna tid var som sagt att min redan lite knackiga syn på pengar blev mångdubbelt sämre. Ett jobb där man levde under principen att krama ut så mycket pengar som möjligt ur Kommun, Landsting och Stat, och ett privatliv som gick i 80-talets tecken. Bil på kredit, IKEA-konto, Checkkredit o.s.v. blev till sist ett liv som gick i 100 knyck och tillgången till pengar var stor, dels i organisationen, men även privat. Inbillade man sig i varjefall. En sådan inbillning var en av mina absolut sämsta bilaffärer i mitt liv. Jag privatleasade en Opel Corsa. Man betalade 16 000: - när man hämtade ut den. Sedan var där en månadskostnad på 900: - i två år. Dessa 900 var ränta som man betalade på restbeloppet. När det gått två år så skulle man bara lämna in bilen. När det gått två år lämnade jag bilen och fick då beskedet att bilen minskat mer i värde mer än de 16 000: - jag lämnat för två år sedan. Självklart hade jag inte läst det finstilta. Bedömningen gjordes av Opel själva(!) Jag fick beskedet att jag skulle betala 12 000: -. Så typiskt både för mig och lite symboliskt för 80-talet: 12 000 + 16 000 + (24x900) = 49 600 kronor fattigare och ingen bil kvar!

En dyr Opel Corsa
Trots jag i viss mån ökade mitt spelande under denna tid, var där även långa perioder under dessa år jag inte spelade alls. Däremot så var en tendens till att beteendet sakta men säkert förändrades. Det problem som många beroendepersoner har, att fastna för saker och göra det överdrivet var något som blev tydligare och tydligare. Under dessa år hände det däremot aldrig att jag spelade för pengar jag inte hade, eller lånade eller tog andras pengar för spel.

1988 minns jag som oerhört positivt. Min fru och jag gifte oss, 20 år nästa år, inte dåligt!! Vi åkte till Rhodos på bröllopsresa. Självklart tog jag en kredit hos Vingresor på 10 000: - som extra reskassa. De pengarna blåste vi, men för en gångs skull tyckte jag att det var värt det, varenda krona! Dessutom var det en skuld jag klarade av att betala. Det var innan de grå kuvertens tid!

Del 4

1985
Nu börjar en period av mitt liv där jag fick en allt sämre syn på pengar och pengars värde. Jag spelade mer och mer, men skulle ändå inte beteckna mig som spelberoende. Det kunde gå länge mellan gångerna jag spelade, men när jag spelade så blev det ofta lite för mycket. Man skulle kunna utrycka det att jag var spelare med kontroll på spelandet.

Jag vaknade tidigt denna morgon, året var 1985 och av tio månaders militärtjänstgöring hade jag blivit van att gå upp tidigt. Jag muckade 23 augusti och nu var det snart slut på augusti. Det var bra, för det innebar att jag skulle åka till Kanarieöarna och vara där i fjorton dagar. Det kunde behövas efter sju månader på artilleriregemente A4 i Norrland, och tre månader i Älvdalen. Alla de som gjort militärtjänst i Älvdalen i Dalarna förstår vad jag menar. Trängslets skjutfält i Älvdalen är så långt man överhuvudtaget kan komma från Kanarieöarna.

Lagade lite kaffe, bredde en smörgås och gick ut för att konstatera att tidningen inte kommit än.

Tittade på klockan 05.46. Jag skulle just reta upp mig över att tidningen inte kommit när den damp ner. Tidningen Arbetet landade på mitt hallgolv, tidningen som sedan gick samma bittra öde till mötes som jag, konkurs och nedläggning, precis som jag.

Jag hade hämtat ut mitt muckarbidrag, tvåtusen kronor. Det räckte inte till spanienresan, men det hade jag redan ordnat. När jag var fri på från militären i tre veckor på sommaren jobbade jag på mitt ordinarie jobb, och dessutom hade jag fixat en checkkredit på mitt lönekonto. Detta var på det glada åttiotalet så det var inga problem. En snabb kreditupplysning och en namnteckning så fick jag en kredit på tjugofemtusen kronor. Tjugofemtusen som jag inte hade en susning hur jag skulle betala tillbaka. Tur man är född på 60-talet annars hade man missat 80-talet. Så nu skulle det bli åka av. Checkkrediten blev ett första steg i mitt ekonomiska kaos som har varit mitt signum fram till 2005 när jag börjar skriva mina memoarer. Mitt handlande var ofta självutplånande och detta var min startraket i en form av självutplåning.

Jag ringde min kompis, honom jag skulle resa tillsammans med och kollade så allt var ok.
Det var det, pass, pengar och resväska var redo. Vi bestämde att min pappa skulle skjutsa oss till Sturup nästa morgon. Jag ringde farsan och frågade om det var i ordning med rese arrangemanget vi redan bestämt, det var det. När det blivit förmiddag så gick jag till banken. Växlade pengar och fixade resecheckar, lika bra att ta med det mesta. Man vet aldrig vad som händer, och så kan man ju växla tillbaka om det blir över. Det finns ju ingen anledning att snåla när Sparbanken var så generös. Nu var det dags för resdag, vi sätter oss till rätta i flygplanet och tittar på Sturups hysteriskt gula fasad. Måste vara en av världens fulaste flygplatser, varje fall utvändigt.
Benutrymme som får en att känna sig som en sardin. Men vad gör det nu ska vi på semester. Fjorton dagar av bad, öl, sprit och kanske lite mat. Det bästa var att tack vara Sparbanken så var jag stadd i kassan. Att jag skulle betala tillbaka var inget som bekymrade mig nu. Om ett par minuter var jag och min kompis i luften och dricka var sin GT. Visserligen var klockan bara kvart över åtta på morgonen men det var ju semester och då gäller andra lagar.

Kanarieöarna

Fjorton dagar och 12 timmar senare landade vi på Sturup igen, lite sliten och lite fattigare. Lite taxfree sprit, röda ögon och en nästan bottnad checkkredit.
Vi hade haft trevligt och vi hade låtit pengarna fladdra, man ville ju bjuda också. Pengar är inget problem, jag tar några extra jourer på jobb så är det i hamn. Hemma så började åter vardagens lagar att gälla. Jag insåg efter ett tag att det inte var helt enkelt att betala tillbaka checkkrediten. Jag hade inte tittat så noga på räntevillkoren. Räntan gjorde att när jag kommit tillrätta en bit så tuggade det ner i krediten vid kvartalsskiftet. Jag kände att detta måste åtgärdas. Sagt och gjort så gick jag till Sparbanken och bad om råd. Det var inga problem, de föreslog att jag skulle ta ett vanligt banklån med mycket lägre ränta för att få bort checkkrediten. Det lät bra. Förutom de tjugofemtusen så lånade jag lika mycket till. Kan vara bra att ha, och så är ju räntan låg. Detta var steg två i min raket mot självutplåning.
Tjugo minuter senare stegade jag ut från banken på Nobeltorget i Malmö. Lättad och en känsla av jag var lite rikare än innan. Trots jag egentligen hade av blivit med ytterligare 25 000 kronor. Nu fick jag en amortering i månaden och beta av skulden, kändes bra. Tur man är född på sextiotalet annars hade man ju missat åttiotalet.

Jag ringde runt till några kompisar och bestämde att vi skulle träffas på Vagabond klockan 19.00. Vagabond var vårt stamställe, en pub i södra Malmö där vi bodde på fredagar och lördagar. Jag har många minnen från Pub Vagabond. Det var inte bara en Pub, utan en samlingsplats för oss, ett andra hem. Det fanns en härligt arrogant ton från personalen, lite grand som om man skulle vara lite tacksam för att man fick komma dit. Inget skulle tas för givet. Efter några öl föreslog jag att vi skulle sticka till Centralens pub, en institution i Malmös nöjesliv under åttiotalet. Det starkaste minnet jag har från Centralens pub var att deras dörrkillar var gigantiska. Enorma kroppsbyggare som såg en stint i ögat, speciellt om man vågade yppa ett ord om att man inte ville stå i kö utan gå rakt in utan köa som de där VIParna gjorde. Det var ett nytt fenomen i Malmö som tyvärr lever kvar, fenomenet med köande för att komma in till en halvfull krog.
Några tvekade att följa med till Centralen, men när jag erbjöd mig att betala taxi så hängde alla på. Jag kände hur pengarna brann i fickan, öl laget runt, lite roulett och Black Jack.

När jag vaknade nästa förmiddag så insåg jag att jag bränt över 2000 kronor. Lite ångest men det släppte snart. Det var lördag så det ska nog ordna sig. Lämnade tips och trav för några hundra i lite hopp att vinna tillbaka av krogförlusten. Ställde in några öl i kylen för kylning, det skulle spelas poker i en lägenhet på Nydala. I och för sig ingen jättenyhet, det gjorde vi varje lördag. Efter lite poker och öl blev det utgång, Vagabond låg nära och bra. Efter några öl på puben hamnade vi på Centralen igen. Morgonens ångest var som bortblåst och sedlarna började fladdra i baren och vid rouletten.

Förutom dessa lite grabbsysslor, så hände en sak 1985 som kom att bli en stor förändring. Jag träffade min fru, vi blev förälskade direkt. När ni läst mina memoarer kan man ibland undra hur hon stått ut. Jag är idag lycklig att hon har gjort det, hon är den bästa av de bästa.

Del 3

På väg mot 20 årsåldern

Tiden när jag var 15-20 år så började jag så smått upptäcka travet på riktigt. Även kortspel började intressera min spelglada lilla hjärna. Följde travet allt mer och tyckte det var vansinnigt roligt, och det var det. Jag tycker inte att jag kunde betecknas som spelberoende redan på den tiden utan det var snarare så att jag började lägga grunden för min totala utflippning 15-20 år senare. Men som sagt så var spelet väldigt roligt i början speciellt i tiden när jag var 18, 19 år. Spelade helt kontrollerat och vann dessutom ganska ofta.(tror det har ett samband) När jag tänker tillbaka på denna tid så tror jag att det finns en mängd orsaker till att jag inte fastnade i spelberoende redan då. De tre viktigaste orsakerna tror jag är att jag hade andra intresse än spel. Jag var fortfarande intresserad av teater, men framförallt så upptäckte jag musiken. Jag var fullständigt frälst i punkvågen, kunde kuska runt hela sydsverige för att se Ebba Grön och andra band som slog igenom i samma våg.

Ebba Grön De andra två orsakerna till att jag inte åkte dit på spel redan i min ungdom är att snabbheten och tillgängligheten till spel var betydligt sparsammare än idag. Som exempel kan man ta att det fanns endast två inlämningsställen för trav i hela Malmö. Internetspel fanns inte och Svenska spel som då hette Tipstjänst var just vad namnet säger tips, Stryktips som tog flera dagar från inlämning till eventuell utdelning. Lången, Bomben, Mixen och allt vad de nyare snabba spelen heter var inte uppfunna. Troligtvis hade jag åkt dit ännu tidigare om det funnits dessa snabba och lättillgängliga spel redan då. Jag tror det är skälet till att vi idag ser ett ökat missbruk, som dessutom kryper ner i åldrarna, är den ökade tillgängligheten. Detta i kombination med den enorma spelreklam vi dagligen översköljs med.

Del 2

Nedre tonåren

Det finns spridda minnen från ens barn- och ungdom. En del saker man tror man kommer ihåg och en del man verkligen kommer ihåg. Att Malmö FF alltid vann (på Bo Larssons 70-tal var det så), att alla somrar var fina och man kunde åka skridsko på naturis varje snövit vinter är självklart sant. Det som man kanske inbillar sig att man aldrig hade några problem.


Jag minns exempelvis min barndom som oerhört bra. Den var den säkert också. Vi hade alltid mat, alla var friska och det fanns en oerhörd familjesammanhållning. Självklart var det så att det fanns tillfälle och situationer som var mindre positiva, men de ögonblicken har jag glömt bort. Under min högstadietid spelade jag nästan aldrig, varken på kort eller på hästar. Jag hade inte tid. Hela min fritid var jag upptagen av Teaterföreningen. Jag och en kompis byggde kulisser till Teaterförenings uppsättningar, och på föreställningarna skötte vi ljus, ljud och effekter. Det var fantastiskt roligt, och vi tillbringade dag och natt i Helenholmskolans aula. Förutom vårt scenarbete gjorde vi tillsammans med min storebror små sketcher till morgonsamlingarna i aulan. Det otroliga är att jag kan möta skolkamrater än idag, två och ett halvt decennium efter vi gått ut nian, som minns våra små sketcher. Ganska otroligt. Precis som när jag senare i mitt liv snöade in på spel, blev mitt engagemang minst 100 %. Självklart gick det ut över skolan. Jag klarade visserligen skolan, men hade jag haft en förmåga att sprida mitt engagemang så hade nog betygen blivit bättre än vad de blev. Jag var troligtvis redan då en beroendeperson, som så intensivt gick in för teaterföreningen, på bekostnad av annat. Nu har jag en oerhört bättre förmåga att sprida mitt engagemang, men det har varit en träningssak.

Del 1

DEL 1

Detta är den första av en rad berättelser där jag kommer att skriva om min resa från normalspelare till spelande spelberoende och till spelfri spelberoende. Jag har flyttat inlägget från min vanliga blogg och kommer här presentera min resa ned ett kapitel varje måndag.

Jag växte upp i södra Malmö i ett klassikt "miljonprogamområde", och får nog beskriva min uppväxt som väldigt lycklig.

Jag är uppväxt på 60 och 70 talet och det fanns ungar i överflöd, alltid någon man kunde umgås och ha roligt med. Dessutom var det så att samhället hade nästan obegränsade resurser. Det fanns massor av fritidsgårdar och heltidsanställd personal som tog hand om oss. Detta var på något sätt både på gott och ont. Jag tror att i efterhand kan man nog konstatera att samhället tog över sysslor från ideella krafter i allt för stor utsträckning. Så på 80-talet när pengarna började tryta fanns inte de ideella krafterna kvar. Det är lätt att vara efterklok men ett allt för starkt samhälle kan göra att individernas förmåga att själv klara av saker försvagas. Nu låter jag nästan lite nyliberal, det är jag inte, men tycker såhär ändå.

Under min uppväxt var det mycket spel i min omgivning. Tips, trav och kortspel. Både i mitt eget och kompisarnas hem. Jag tror att miljön påverkar mycket vilken syn man får på spel. Det är inte så att man omedelbart blir spelberoende, men om man är en beroendeperson så ökar risken om spelet alltid är närvarande. Jag har flera kompisar som jag växte upp med som inte blivit spelberoende, trots exakt samma miljö. Min bror uppväxt på samma plats spelar nästan ingenting alls. Vi hade i och för sig på grund av åldersskillnad olika kompisar, och mina var nog mer spelare än hans var. Det blev jag som åkte dit, men det visste jag inte i mitten av 70-talet.

När spelade jag med pengar för första gången? Jag är inte säker men jag tror att jag spelade första gången när vi slog vad i samband med att vi kastade kula på gården. Vi nöjde oss inte med att spela om glaskulorna, utan några öre som insats förhöjde spänningen. Då var jag elva kanske tolv år gammal.

Jag har flyttat hit

Jag har flyttat hit från Metrobloggen, flyttar hit mina inlägg i helgen.
Må Väl Niklas