Del 6

1988-1990

Hemma, efter helt underbar bröllopsresa, återgick jag till vardagen.
Min föreningsexpedition i Malmö var en trist lokal, lite sådär gråtrist och massor av pärmar. De flesta pärmar var medlemslistor, verksamhetsplaner och bidragshandlingar. De var en form av symbios. För att få bidrag var man tvungen att ha tre saker, medlemmar, verksamhet och medlemsavgift. Mycket av mitt arbete gick ut på att skriva in både medlemmar och verksamheter. Det räckte att man visat intresse så blev man medlem. I början kändes det konstigt men efter ett tag blev man van. Dessutom gjorde alla så, det sa varje fall de som varit med ett tag. Efter ett par år på som föreningskonsulent dök nästa steg i min utplåning upp. Några aktiva medlemmar (det fanns några, allt var inte luft) dök upp på expeditionen med en fullständigt sanslös men spännande idé.
Dom ville starta ett fotbollslag, inte ett vanligt, utan ett med kamratliga idéer, ett ”riktigt” klubblag. Ett sådant som det fanns förr. En lång diskussion om finansiering tog fart. Det behövdes mycket pengar. Matchtröjor, träningskostnader, matchkostnader, listan gjordes lång. Min vana trogen så gav jag ett fullständigt idiotiskt löfte om att pengar fixar sig, inga problem. Efter entusiasterna lämnat min expedition började det fullständigt omöjliga arbetet, att skaffa fram pengar, men som vanligt blundade jag, det fixar sig.

Efter några dagars klurande kom jag på två möjligheter att få fram pengar, att söka från olika fonder och att ”hitta på” verksamheter. Det andra var att ”skapa” föreningar. Kort och gott registrera föreningar som inte finns för att öka intäkterna på bidragssidan. Sådana klubbar fanns redan, så om vi skapade några till gjorde inte så mycket. Om man ändå gör fel kan man lika gärna göra det rejält. Dessutom var det så att med lite mer luft under föreningsvingarna så skulle vi se ännu större ut.

Nöjd med mig själv gick jag dagen efter in i kontorshusets jätteportar, bort till den lilla hissen. Jag höll upp hissdörren till en gigantisk man. I mina tankar funderade jag om hissen skulle orka. Mellan tredje och fjärde stannade hissen tvärt. Den gigantiska mannen började först darra som ett asplöv för att sedan börja gråta. Såg märkligt ut, men han var tydligen rädd för att bli instängd. Eftersom han skakade började hissen också skaka och jag kände också en stor oro. Främst över hur stark en wire till en hisskorg egentligen är. Jag sneglade upp på den lilla lappen om när service skulle utföras. Lappen var alldeles blekt och omöjlig att tyda. Den gigantiska mannen skakade ännu mer. Jag hörde hur wiren i hissens schakt började vina av vibrationerna. Jag kände mig alldeles kall, och jag började fundera på om jag skrivit testamente.
Efter någon minut, som kändes som 2,5 timme, startade hissen igen och den gigantiske mannen slutade gråta. När hissen stannade på våning 4 rusade jag av, och efter denna gång gick jag alltid upp till min expedition.

Väl inne på den gråtrista expeditionen skred jag till verket. Formulerade ett par väl friserade ansökningar till fonder som var till för föreningars utveckling. Vår förening i Malmö skulle starta en fotbollsklubb, inte en vanlig, utan en unik. En sådan som skapade förutsättningar för en vanlig arbetargrabb att lyckas, ute i förorten bland arbetarungarna. Jag beskrev i detalj vilken enorm verksamhet som höll på att skapas, ledarutbildningar, antidrogprojekt, kamratstöd och massor av andra klyschor. Kamratstöd och arbete mot droger är alltid gångbart. Hade vi uppfyllt en tiondel hade det varit fantastisk. Men skulle man ha pengar var man tvungen att ta i, det gör alla. Det hade jag fått lära mig av de andra. Min skapelse började ta form och jag såg framför mig stiftelsernas ledamöter i tårar av glädje över att kunna hjälpa till i ett så här fantastiskt projekt.
Jag tog en paus, gick in i fikarummet och tittade lite på travtipsen i tidningen.
På vägen hem gick jag in om i tobaken på Amiralsgatan och lämnade en Dagens Dubbel för 20 kronor, 1: an och 3: an i första och 4: an i andra. 13 gånger pengarna stod den i, ganska bra tyckte jag.

Nästa morgon när jag åt frukost tittade jag på dubbelresultatet, den gick in men oddset hade sjunkit till 11,5 gånger, 220 kronor tillbaka efter ATG: s avgifter. Retade mig lite att jag inte satt en 50 lapp och bestämde samtidigt mig för att använda vinstpengarna till ett system på lördag.

Första årsmötet i fotbollsklubben gjorde mig lite chockad, massor av folk till ett möte som vi kallat till. Egentligen hade jag inte behövt ljuga om antalet men det gick av gammal vana. På närvaron till kommunen för aktivitetsstöd delade jag in de 29 personerna på mötet till 4 olika möte med 13 personer, gav mer pengar, det är viktigt. Visserligen är summan av 4 gånger 13 lika med 52, men de var ju på olika möten så det skulle kunna vara samma personer. I så fall hade antalet varit sant, men det var det inte denna gången i heller.
Jag tyckte det var roligt med så många på mötet, det är kanske roligare med fotboll än vår vanliga verksamhet. Efter mötet gick den nyvalda styrelsen och drack en öl. Jag hade blivit kassör. Alla tyckte det var bra för jag skulle ju ändå sköta pengarna, med fondansökningar och allt. Vi fick ihop pengar för att starta. Efter ett tag märkte jag att pengarna inte skulle räcka. Genom kontakter fixade jag lotteripengar från ett tombolalotteri. Lite svarta pengar till en liten pensionärstant för att de skulle sitta och sälja lotter på Domus. Vi startade en luftförening till så vi kunde dubbla intäkterna, med två andelar i lotteriet.
När vi varit igång ett tag kom ordförande till mig och sa att han behövde 20 000 kronor. Jag undrade till vad, och han förklarade att det var lön till tränaren. Svarta pengar var tydligen kutym i idrottsrörelsen. Ordförande berättade att det var viktigt både för styrelsen och för tränaren att detta sköttes snyggt. Många i styrelsen och tränaren hade jobb där det var mycket känsligt att syssla med svarta pengar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle fixa fram pengarna på en vecka, men självklart sa jag att det inte var några problem. Jag funderade i några dagar hur jag skulle bära mig åt. Till sist bestämde jag mig för att ta ett personligt lån hos FINAX på tjugotusen och sedan när bidragspengarna kommer får jag ta ut pengar från luftklubbarna till att betala amorteringarna med. Så blev det, och det var ännu ett steg i min resa till spelberoende. Jag skrev i förra kapitlet att mitt engagemang i detta projekt gick ut över min privatekonomi. Med svart pengar, penga- och bidragsdribblandet så försämrades min syn på pengar ännu mer, och jag upptäckte hur lätt det var att låna pengar. Vilket skulle visa sig att på sikt vara förödande för mig. På det sättet påverkades min privatekonomi. På vägen hem lämnade jag en Dagens Dubbel för 300: -, trean i första och sexan i andra, åtta gånger pengarna.
Hösten 1990 hände två saker som var oerhört positiva. Vår dotter föddes, och jag blev befordrad i mitt jobb. Kom upp ett pinnhål till central nivå. Till detta återkommer jag nästa vecka.

Må Väl