Del 10

1997 var det två år sedan min mamma gick bort. Kanske konstigt att jag tar upp det nu i mina memoarer, två år fram i tiden. Det borde jag ha skrivit om när jag skrev om 1995, men det är en händelse som tog ett tag och förstå. Därför har jag medvetet väntat att skriva om det.
Jag minns det som det var igår.
Telefonen på jobb ringde, min bror i luren. – Mossan har fått hjärnblödning, jag hämtar dig om 20 minuter. Farsan sitter på sjukhuset och väntar.

Jag minns det oerhört tydligt. Kanske för att jag under denna tid var nästan spelfri (normalspelare) och att jag därför kunde ta denna motgång utan att fly till spel, som jag gjort så många gånger. Familjebanden knöts tajt och vi höll ihop. Jag tror såhär i efterhand att när mamma dog 14 dagar efter hjärnblödningen på sjukhuset var jag ett stöd för pappa tack vare att jag inte grävt ner mig i spel. För trots att jag betett mig illa så många gånger har jag även ofta ställt upp när någon annan behövt mig. Hade jag varit djupt nere i spelet så hade jag inte orkat då, och jag är tacksam för att det inte var så.

Åter till 1997.
Vad hände då? Egentligen inte speciellt mycket som är kopplat till spelande, lite som ett trevligt mellanår. Vår underbara dotter började skolan. Samma skola som hennes morfar och farfar gått i, flera årtionden tidigare. Tycker det är ganska häftigt att det slumpade sig så.
I företaget hände något som skulle visa sig under 1998-99 vara ett stort misstag. Vi blev en delägare till. Tre stycken som skulle enas om allt. Det skulle kanske ha kunnat fungera, men problemen blev till ett helvete, de andra två drog nämligen aldrig jämt, ALDRIG! Detta märktes inte direkt, men jag märkte ganska snart att detta inte kommer att fungera. Istället för att säga ifrån så blev jag länken som fick försöka hålla ihop. Som den självutplånaren jag var, så flydde jag under 1998 allt mer till spel. Jag borde självklart ha hoppat av och gjort något annat. Det gjorde jag inte, utan jag bet ihop, redde dagligen ut konflikter mellan de andra två och började spela allt mer, för att glömma och för att fly. Förutom detta så fick jag en smärtsam påminnelse om mitt strul med fotbollsföreningen några år innan. De som tittat bakåt i papperna fick intrycket av att jag tagit pengar, men pengarna hade ju gått till svarta löner åt tränaren. Jag borde självklart ha berättat som det var, men jag ville inte att föreningen skulle hamna i trubbel. Det slutade med att jag ljög ihop en historia, och fick sluta att ta ut pengarna som jag låg ute med. Jag hade visserligen fått ut en del, men långt ifrån allt. Det blev jobbigt och jag flydde ännu mer. Nu var jag, med öronbedövande tydlighet, på väg mot ett spelberoende. Nu var det mer och mer flyktspel, att fly från något som egentligen varit så lätt att lämna. Men så blev det inte, jag hade ju lovat att ge mig in i detta, att jag borde ha hoppat av fattade jag först när det gått riktigt åt helvete. Det blev allt jävligare och det kommer att beskrivas i nästa avsnitt som kommer om en vecka, som handlar just om 1998-99. Då solen började gå i förmörkelse. Det var inte bara elände, men nästan.