1985-88
Nu glider vi vidare på resan. Detta kapitel handlar mycket om hur min syn på pengar förändrades ännu mer radikalt än innan och min resa mot spelberoende tog fart. Ännu dock inte med en svindlande hastighet, men Resan hade så smått börjat. Det förstår jag bättre nu när jag tittar tillbaka på det som hände, men då förstod jag inte vart jag var på väg. Det intressanta med denna tid är att jag minns den oerhört tydligt, och jag minns den som väldigt positiv tid av mitt liv. Jag var nyförälskad, bytte dessutom inte bara jobb, utan bytte bransch. Samtidigt är det så, att nu i efterhand, förstår jag att vid denna tid började de första tendenserna på spelberoende visa sig. Eftersom jag inte uppfattade det som ett problem, utan tvärtom såg jag aldrig spel som ett problem överhuvudtaget. Spelet på denna tid minns jag bara som roligt, oerhört roligt. Det skäms jag inte för, utan det är ett faktum. Jag spelade ganska mycket redan då, men och ett stort MEN. Jag spelade för det var roligt, och det hade inte tagit över mitt liv. Storloppen ute på Jägersro, kortkvällarna med kompisarna och det lilla 32 raders systemet, framför TV: n på lördagen med pling. Matcher på Malmö Stadion där Malmö alltid vann! Det var säkra resultat att spela på. Den viktigaste skillnaden för mig då mot när jag var fast i beroendet var att jag spelade när jag hade lust och framförallt när jag hade råd.
Nittonhundraåttiosju bytte jag jobb. Från att varit servicemontör på ett av Sveriges största ventilationsföretag blev jag ombudsman för en stor ungdomsorganisation. Jag blev faktiskt tillfrågad att söka tjänsten. Med viss stolthet sökte jag och fick tjänsten. Det jag inte förstod då, var att det skulle bli en av standby biljetterna till Resan till Spelberoende. Det blev flera år av bidragsfusk, pengatrillande och pressad livssituation. Det blev också en tid av totalt självuppoffrande. Det kvittade nästan vilken uppgift eller projekt jag blev inblandad i så slet jag tills det blev bra. Jag har haft väldigt svårt att säga nej till något som någon ber mig om, och det sliter. Mitt redan dåliga förhållande till pengars värde blev ännu sämre. Jag var till och med att starta en fotbollsförening med enorma summor i pengar från fejkade projekt och svarta löner. Ett projekt som gick ut över min privatekonomi, vilket fick till följd att jag började spela allt mer. Jag kommer tillbaka till det i nästa kapitel. För det är en viktig del i min Resa.
Det som var så förödande under denna tid var som sagt att min redan lite knackiga syn på pengar blev mångdubbelt sämre. Ett jobb där man levde under principen att krama ut så mycket pengar som möjligt ur Kommun, Landsting och Stat, och ett privatliv som gick i 80-talets tecken. Bil på kredit, IKEA-konto, Checkkredit o.s.v. blev till sist ett liv som gick i 100 knyck och tillgången till pengar var stor, dels i organisationen, men även privat. Inbillade man sig i varjefall. En sådan inbillning var en av mina absolut sämsta bilaffärer i mitt liv. Jag privatleasade en Opel Corsa. Man betalade 16 000: - när man hämtade ut den. Sedan var där en månadskostnad på 900: - i två år. Dessa 900 var ränta som man betalade på restbeloppet. När det gått två år så skulle man bara lämna in bilen. När det gått två år lämnade jag bilen och fick då beskedet att bilen minskat mer i värde mer än de 16 000: - jag lämnat för två år sedan. Självklart hade jag inte läst det finstilta. Bedömningen gjordes av Opel själva(!) Jag fick beskedet att jag skulle betala 12 000: -. Så typiskt både för mig och lite symboliskt för 80-talet: 12 000 + 16 000 + (24x900) = 49 600 kronor fattigare och ingen bil kvar!
Trots jag i viss mån ökade mitt spelande under denna tid, var där även långa perioder under dessa år jag inte spelade alls. Däremot så var en tendens till att beteendet sakta men säkert förändrades. Det problem som många beroendepersoner har, att fastna för saker och göra det överdrivet var något som blev tydligare och tydligare. Under dessa år hände det däremot aldrig att jag spelade för pengar jag inte hade, eller lånade eller tog andras pengar för spel.
1988 minns jag som oerhört positivt. Min fru och jag gifte oss, 20 år nästa år, inte dåligt!! Vi åkte till Rhodos på bröllopsresa. Självklart tog jag en kredit hos Vingresor på 10 000: - som extra reskassa. De pengarna blåste vi, men för en gångs skull tyckte jag att det var värt det, varenda krona! Dessutom var det en skuld jag klarade av att betala. Det var innan de grå kuvertens tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar