Del 19

Hösten 2000

Jag satt mig i bilen för att köra till jobb och jag var fast besluten att jag måste sätta stopp för det jag höll på med. Jag visste inte riktigt hur. Jag stannade för att tanka. Det gick inte. Preem hade spärrat kortet. Jag körde in till firman och där satt Bill och Bull. För en gångs skull var de inte ovänner, kanske inte vänskapliga, men ändå inte ovänner. Jag berättade att kortet var spärrat och att det hade på något mystiskt sätt försvunnit pengar från företaget. Jag berättade inte hur. Det hade jag inte civilkurage till, men jag hade bestämt mig att stoppa karusellen. Jag förklarade att jag hade alla papper hemma. Om de väntade här så kör jag hem och hämtar dem. Efter det sätter vi oss och reder ut vad som har hänt. De nickade instämmande och var övertygade att jag inte var skyldig till något. Jag gick ut till bilen, vred om tändningsnyckeln och körde ner mot Trelleborg. Jag bodde i den kommunen då och mitt sikte var inställt på polishuset i Trelleborg. Jag parkerade bilen. Hittade ingen växel till automaten. Skit samma, efter allt det jag satt sprätt på så kvittar fyrahundra till en p-bot. Jag gick in i det bruna tegelhuset och stegade fram till en liten tant som satt bakom glas. – Jag vill polisanmäla en förskingring.

Hon bad mig sitta ner. Efter en stund kom det en ung kvinnlig polis och bad mig följa med. Inne på hennes tjänsterum berättade jag hela historien och när jag var klar så frågade hon om jag visste vem gärningsmannen är. Hon trodde jag hade berättat om någon annan.

Jag förklarade att det var jag som var den skyldige och det började trilla ner tårar längs mina kinder. Tårar för att jag plötsligt kände hur många människor jag svikit och gjort illa, men även tårar av lättnad… fortsättning nästa söndag.

Må Väl

Niklas

Del 18

Dagen efter Bill och hans familj varit hemma kändes det tungt. Jag slets mellan djävulskt dåligt samvete och en sinnesjuk tanke om att allt skulle lösa sig.

Som jag tidigare berättat så var situationen på företaget sanslös. Bill och Bull låg i ständig fejd, och jag stod emellan. Det blev värre och värre. Nu var det rena personanklagelser varje dag. Fruktansvärt jobbigt och påfrestande, men jag kunde ha sagt ifrån och lämnat skiten. Det gjorde jag inte. Mitt val blev istället att medla och bita ihop och begå kriminella handlingar för att kunna spela, spela och spela. Spela för att kunna fly mentalt. Till vilken nytta kan man undra. Till ingen nytta är svaret. Självklart skulle jag redan från början sagt ifrån, men nu kändes det som om det var för sent. Nu var det jag som var skurken. Sanningen var ju att jag höll på att dränera företaget på alla tillgångar. Att de bråkade var en klen ursäkt.

Dagen efter deras besök när jag körde till firman var jag fast besluten att göra ett sista försök att vinna tillbaka allt och sedan lämna skeppet. Fifflade undan pengar inför helgens V75. Denna gång så ska det gå. Jag ägnade åtskilliga timmar till att ta ut ett gigantiskt system som skulle rädda allt. Jag fick 7 rätt! 7 rätt på V75. Problemet var att alla favoriter gick in och den gav 456 kronor, ingen utdelning på 6: or eller 5: or. Jag kunde kvittera ut en bråkdel av vad jag satsat. Jag mådde illa och orkade knappt andas. Men kanske så kunde jag få in något på söndagen… nästa vecka kommer historien om mitt beslut att stoppa karusellen och hur jag stoppade den.

Må Väl

Niklas

Del 17

På väg mot höst 2000. En mycket mörk höst.

Först vill jag be om ursäkt att jag uppehåll i mina memoarer. Det har varit mycket jul och annat. Men nu kommer avsnitt 17.

Nu hade jag nästan slutat fungera som människa. Allt kretsade kring att skaka fram pengar för att kunna spela. Jag hade börjat spela på allt. Tidigare var det bara trav, men nu var det Keno, Tips, Oddset, Hundar, Triss, ja allt. Det gick tusenlappar varje dag. Jakten på kicken att få kunna spela och en övertygelse att vinna tillbaka de pengar jag ”lånat” från företaget drev mig.

Jag tror inte att jag sov en enda hel natt under augusti och september. Ofta struntade jag i att kolla resultaten på kvällen, gick och la mig för att drömma om en vinst. Då kunde jag sova lite bättre. Det hände ibland att jag vann, men de pengarna plöjde jag raskt ner i nya insatser. Jag mådde så dåligt att det inte går att beskriva. Jag gick och hoppades att de skulle komma på mig och slå mig sönder och samman. Inte slå ihjäl mig men nästan.

En förmiddag tog jag firmabilen och körde ut i skogen och gick runt i skogen i timmar. Jag skrev ett brev hemma att de inte behövde oroa sig över att jag skulle ta mitt liv, för det ville jag inte. Min älskade lilla fru missförstod brevet och trodde jag skulle dräpa mig själv.

Det blev kaotiskt och på kvällen kom Bill och hans familj hem för att stötta mig för att jag mådde dåligt. De visste inte varför jag mådde dåligt. Jag fick trots mitt beroende kraftig ångest och dåligt samvete. Jag höll god min, men var oerhört nära att berätta vad jag höll på med, men det gjorde jag inte, utan bestämde mig för att ta ut några tusenlappar till, och försöka vinna tillbaka. Om jag inte lyckas denna gång så måste jag berätta, det lovade jag mig själv.

Må Väl