Del 4

1985
Nu börjar en period av mitt liv där jag fick en allt sämre syn på pengar och pengars värde. Jag spelade mer och mer, men skulle ändå inte beteckna mig som spelberoende. Det kunde gå länge mellan gångerna jag spelade, men när jag spelade så blev det ofta lite för mycket. Man skulle kunna utrycka det att jag var spelare med kontroll på spelandet.

Jag vaknade tidigt denna morgon, året var 1985 och av tio månaders militärtjänstgöring hade jag blivit van att gå upp tidigt. Jag muckade 23 augusti och nu var det snart slut på augusti. Det var bra, för det innebar att jag skulle åka till Kanarieöarna och vara där i fjorton dagar. Det kunde behövas efter sju månader på artilleriregemente A4 i Norrland, och tre månader i Älvdalen. Alla de som gjort militärtjänst i Älvdalen i Dalarna förstår vad jag menar. Trängslets skjutfält i Älvdalen är så långt man överhuvudtaget kan komma från Kanarieöarna.

Lagade lite kaffe, bredde en smörgås och gick ut för att konstatera att tidningen inte kommit än.

Tittade på klockan 05.46. Jag skulle just reta upp mig över att tidningen inte kommit när den damp ner. Tidningen Arbetet landade på mitt hallgolv, tidningen som sedan gick samma bittra öde till mötes som jag, konkurs och nedläggning, precis som jag.

Jag hade hämtat ut mitt muckarbidrag, tvåtusen kronor. Det räckte inte till spanienresan, men det hade jag redan ordnat. När jag var fri på från militären i tre veckor på sommaren jobbade jag på mitt ordinarie jobb, och dessutom hade jag fixat en checkkredit på mitt lönekonto. Detta var på det glada åttiotalet så det var inga problem. En snabb kreditupplysning och en namnteckning så fick jag en kredit på tjugofemtusen kronor. Tjugofemtusen som jag inte hade en susning hur jag skulle betala tillbaka. Tur man är född på 60-talet annars hade man missat 80-talet. Så nu skulle det bli åka av. Checkkrediten blev ett första steg i mitt ekonomiska kaos som har varit mitt signum fram till 2005 när jag börjar skriva mina memoarer. Mitt handlande var ofta självutplånande och detta var min startraket i en form av självutplåning.

Jag ringde min kompis, honom jag skulle resa tillsammans med och kollade så allt var ok.
Det var det, pass, pengar och resväska var redo. Vi bestämde att min pappa skulle skjutsa oss till Sturup nästa morgon. Jag ringde farsan och frågade om det var i ordning med rese arrangemanget vi redan bestämt, det var det. När det blivit förmiddag så gick jag till banken. Växlade pengar och fixade resecheckar, lika bra att ta med det mesta. Man vet aldrig vad som händer, och så kan man ju växla tillbaka om det blir över. Det finns ju ingen anledning att snåla när Sparbanken var så generös. Nu var det dags för resdag, vi sätter oss till rätta i flygplanet och tittar på Sturups hysteriskt gula fasad. Måste vara en av världens fulaste flygplatser, varje fall utvändigt.
Benutrymme som får en att känna sig som en sardin. Men vad gör det nu ska vi på semester. Fjorton dagar av bad, öl, sprit och kanske lite mat. Det bästa var att tack vara Sparbanken så var jag stadd i kassan. Att jag skulle betala tillbaka var inget som bekymrade mig nu. Om ett par minuter var jag och min kompis i luften och dricka var sin GT. Visserligen var klockan bara kvart över åtta på morgonen men det var ju semester och då gäller andra lagar.

Kanarieöarna

Fjorton dagar och 12 timmar senare landade vi på Sturup igen, lite sliten och lite fattigare. Lite taxfree sprit, röda ögon och en nästan bottnad checkkredit.
Vi hade haft trevligt och vi hade låtit pengarna fladdra, man ville ju bjuda också. Pengar är inget problem, jag tar några extra jourer på jobb så är det i hamn. Hemma så började åter vardagens lagar att gälla. Jag insåg efter ett tag att det inte var helt enkelt att betala tillbaka checkkrediten. Jag hade inte tittat så noga på räntevillkoren. Räntan gjorde att när jag kommit tillrätta en bit så tuggade det ner i krediten vid kvartalsskiftet. Jag kände att detta måste åtgärdas. Sagt och gjort så gick jag till Sparbanken och bad om råd. Det var inga problem, de föreslog att jag skulle ta ett vanligt banklån med mycket lägre ränta för att få bort checkkrediten. Det lät bra. Förutom de tjugofemtusen så lånade jag lika mycket till. Kan vara bra att ha, och så är ju räntan låg. Detta var steg två i min raket mot självutplåning.
Tjugo minuter senare stegade jag ut från banken på Nobeltorget i Malmö. Lättad och en känsla av jag var lite rikare än innan. Trots jag egentligen hade av blivit med ytterligare 25 000 kronor. Nu fick jag en amortering i månaden och beta av skulden, kändes bra. Tur man är född på sextiotalet annars hade man ju missat åttiotalet.

Jag ringde runt till några kompisar och bestämde att vi skulle träffas på Vagabond klockan 19.00. Vagabond var vårt stamställe, en pub i södra Malmö där vi bodde på fredagar och lördagar. Jag har många minnen från Pub Vagabond. Det var inte bara en Pub, utan en samlingsplats för oss, ett andra hem. Det fanns en härligt arrogant ton från personalen, lite grand som om man skulle vara lite tacksam för att man fick komma dit. Inget skulle tas för givet. Efter några öl föreslog jag att vi skulle sticka till Centralens pub, en institution i Malmös nöjesliv under åttiotalet. Det starkaste minnet jag har från Centralens pub var att deras dörrkillar var gigantiska. Enorma kroppsbyggare som såg en stint i ögat, speciellt om man vågade yppa ett ord om att man inte ville stå i kö utan gå rakt in utan köa som de där VIParna gjorde. Det var ett nytt fenomen i Malmö som tyvärr lever kvar, fenomenet med köande för att komma in till en halvfull krog.
Några tvekade att följa med till Centralen, men när jag erbjöd mig att betala taxi så hängde alla på. Jag kände hur pengarna brann i fickan, öl laget runt, lite roulett och Black Jack.

När jag vaknade nästa förmiddag så insåg jag att jag bränt över 2000 kronor. Lite ångest men det släppte snart. Det var lördag så det ska nog ordna sig. Lämnade tips och trav för några hundra i lite hopp att vinna tillbaka av krogförlusten. Ställde in några öl i kylen för kylning, det skulle spelas poker i en lägenhet på Nydala. I och för sig ingen jättenyhet, det gjorde vi varje lördag. Efter lite poker och öl blev det utgång, Vagabond låg nära och bra. Efter några öl på puben hamnade vi på Centralen igen. Morgonens ångest var som bortblåst och sedlarna började fladdra i baren och vid rouletten.

Förutom dessa lite grabbsysslor, så hände en sak 1985 som kom att bli en stor förändring. Jag träffade min fru, vi blev förälskade direkt. När ni läst mina memoarer kan man ibland undra hur hon stått ut. Jag är idag lycklig att hon har gjort det, hon är den bästa av de bästa.