Del 2

Nedre tonåren

Det finns spridda minnen från ens barn- och ungdom. En del saker man tror man kommer ihåg och en del man verkligen kommer ihåg. Att Malmö FF alltid vann (på Bo Larssons 70-tal var det så), att alla somrar var fina och man kunde åka skridsko på naturis varje snövit vinter är självklart sant. Det som man kanske inbillar sig att man aldrig hade några problem.


Jag minns exempelvis min barndom som oerhört bra. Den var den säkert också. Vi hade alltid mat, alla var friska och det fanns en oerhörd familjesammanhållning. Självklart var det så att det fanns tillfälle och situationer som var mindre positiva, men de ögonblicken har jag glömt bort. Under min högstadietid spelade jag nästan aldrig, varken på kort eller på hästar. Jag hade inte tid. Hela min fritid var jag upptagen av Teaterföreningen. Jag och en kompis byggde kulisser till Teaterförenings uppsättningar, och på föreställningarna skötte vi ljus, ljud och effekter. Det var fantastiskt roligt, och vi tillbringade dag och natt i Helenholmskolans aula. Förutom vårt scenarbete gjorde vi tillsammans med min storebror små sketcher till morgonsamlingarna i aulan. Det otroliga är att jag kan möta skolkamrater än idag, två och ett halvt decennium efter vi gått ut nian, som minns våra små sketcher. Ganska otroligt. Precis som när jag senare i mitt liv snöade in på spel, blev mitt engagemang minst 100 %. Självklart gick det ut över skolan. Jag klarade visserligen skolan, men hade jag haft en förmåga att sprida mitt engagemang så hade nog betygen blivit bättre än vad de blev. Jag var troligtvis redan då en beroendeperson, som så intensivt gick in för teaterföreningen, på bekostnad av annat. Nu har jag en oerhört bättre förmåga att sprida mitt engagemang, men det har varit en träningssak.