Del 1

DEL 1

Detta är den första av en rad berättelser där jag kommer att skriva om min resa från normalspelare till spelande spelberoende och till spelfri spelberoende. Jag har flyttat inlägget från min vanliga blogg och kommer här presentera min resa ned ett kapitel varje måndag.

Jag växte upp i södra Malmö i ett klassikt "miljonprogamområde", och får nog beskriva min uppväxt som väldigt lycklig.

Jag är uppväxt på 60 och 70 talet och det fanns ungar i överflöd, alltid någon man kunde umgås och ha roligt med. Dessutom var det så att samhället hade nästan obegränsade resurser. Det fanns massor av fritidsgårdar och heltidsanställd personal som tog hand om oss. Detta var på något sätt både på gott och ont. Jag tror att i efterhand kan man nog konstatera att samhället tog över sysslor från ideella krafter i allt för stor utsträckning. Så på 80-talet när pengarna började tryta fanns inte de ideella krafterna kvar. Det är lätt att vara efterklok men ett allt för starkt samhälle kan göra att individernas förmåga att själv klara av saker försvagas. Nu låter jag nästan lite nyliberal, det är jag inte, men tycker såhär ändå.

Under min uppväxt var det mycket spel i min omgivning. Tips, trav och kortspel. Både i mitt eget och kompisarnas hem. Jag tror att miljön påverkar mycket vilken syn man får på spel. Det är inte så att man omedelbart blir spelberoende, men om man är en beroendeperson så ökar risken om spelet alltid är närvarande. Jag har flera kompisar som jag växte upp med som inte blivit spelberoende, trots exakt samma miljö. Min bror uppväxt på samma plats spelar nästan ingenting alls. Vi hade i och för sig på grund av åldersskillnad olika kompisar, och mina var nog mer spelare än hans var. Det blev jag som åkte dit, men det visste jag inte i mitten av 70-talet.

När spelade jag med pengar för första gången? Jag är inte säker men jag tror att jag spelade första gången när vi slog vad i samband med att vi kastade kula på gården. Vi nöjde oss inte med att spela om glaskulorna, utan några öre som insats förhöjde spänningen. Då var jag elva kanske tolv år gammal.