Del 21

På vägen hem från firman så infann sig en konstig känsla. Jag började allt mer inse att det jag gjort innebar ett fängelsestraff. Samtidigt var jag lättad att jag stoppat karusellen. Den karusell som hade fått mig att må allt sämre och sämre. Från att tyckt spel på hästar var något roligt, ja till och med oerhört roligt, till ett tvångsspelande där jag bara spelade från att fly. Fly från det jag ville lämna. Nu hade jag lämnat allt, men det hade kostat allt för mycket, i förtroende, i pengar och förlorade vänner. Jag började så smått förbereda mig hur jag skulle kunna berätta detta för de jag måste berätta det för. Jag bestämde mig för att min familj inte skulle höra det från någon annan, så de ringde jag först. Min pappa och min bror blev oerhört chockade, men jag kände ändå att de inte blev jätteförvånade.

Jag kände ingen som helst lust att spela. Det var en konstig hatkänsla mot spel, och jag kunde knappt se en ATG skylt. Egentligen kände jag inget hat mot ATG utan snarare ett hat mot hur jag betett mig. Att hata sig själv är både jobbigt och märkligt. Framför allt så är det inte speciellt konstruktivt. Det äter upp ens själ. Jag kände att jag måste ha hjälp från någon. Jag tog kontakt med socialtjänsten men det var fullständigt meningslöst. Det enda jag fick reda på var att jag minsann själv spelat bort alla pengarna och någon hjälp kunde jag inte få för spelberoende fanns inte med i socialtjänstlagen. En liten tant på socialen trodde nog att det skulle lösa sig. Det kändes tungt. Efter ett par veckor av håglöshet tog jag, med hjälp av mina närmsta, mig i kragen och skaffade jobb. Började jobba och det kändes lite bättre att komma igång med ett någorlunda normalt liv. Det tog två och en halv månad innan polisen hörde av sig för en utredning. Det kom att dröja ännu längre till rättegång. Jag kände att jag ville ha någon form av vård och hoppades att bli dömd till det. Det blev jag inte, och cirkusen kring det återkommer jag till om en vecka.

Må Väl

Niklas