Sommaren 2000. Nu var jag inne i en total panik. Jag spelade helt maniskt. Fortsatte att ta pengar från företaget. Bill och Bull bråkade mer än någonsin. Om vi gick ut med någon kund, slutade det alltid med att vi satt kvar på restaurangen och Bill och Bull blev ovänner. Jag fick medla och tänkte att idag vann jag kanske så jag kunde lämna skiten. Men jag vann inte, och jag kunde ha lämnat ändå. Till slut fick jag ju lämna ändå, när allt rasat. Hade jag haft kraft hade jag stuckit innan. Det gjorde jag inte, utan flydde till spel.
När jag satt sprätt på 100 000 av företagets pengar så kände jag att jag måste göra något åt situationen. Vi satt på ett frukostmöte jag, Bill och Bull när jag bestämt mig för att berätta. Modet svek och jag började istället planera inför nästa spel. Nu hade jag kommit på det perfekta. Inför V75 till helgen spelar jag bara de som är mest streckade och gör en flerkupongers. Jag tog ut tre spik och sedan de fem mest spelade i de fyra återstående loppen. Totalt 625 rader, jag 500 dubblade insatsen. Med ett radpris på 50 öre blev det totalt 156 200. Jag plockade ut pengarna från företagets konto. Jag dolde uttagen med fejkade fakturor. Jag körde runt till fem ombud och lämnade fem stycken identiska system á 100 rader som kostade över trettiotusen stycket. Ingen av ombuden reagerade på den stora summa. Jag var alldeles darrig, så mycket hade jag aldrig spelat för, och jag var övertygad om att jag tänkt rätt. Denna gång ska den gå in. Det räcker att V75 ger 1000 kronor så har jag en halv miljon. Det gick nästan, ett av spiken gick åt helvete. Jim Frick blev bara tvåa. Jag fick fem hundra sexor som gav 58 kronor, ingen utdelning på femmorna. Jag kunde hämta ut 29 000 i vinst, eller rättare sagt drygt 120 000 i förlust. Jag var helt förlamad när jag gick och la mig. Imorgon ska jag berätta allt, tänkte jag, men så blev det inte. Jag fortsatte att spela ett tag till. Jag har nog aldrig mått sämre i hela mitt liv. Jag berättar mer om en vecka.
Må Väl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar